Inlägg från maj 2010

Sofia och Maria på båten Cantare är på långsegling under 1 års tid. De är sponsrade med varsin Reseförsäkring Extrem och gästbloggar hos oss en gång i månaden (du finner deras tidigare inlägg här), denna gången från överseglingen över Atlanten. De beskriver hur det är att segla i veckor utan att se land, och bara omges av delfiner, valar och livsfarliga maneter.

Äventyr på Nordatlanten

Att proviantera och göra sig redo för en Atlantkorsning på Kuba är inte det lättaste, det är svårt att få tag på det som behövs. Men det var vi beredda på och hade därför bunkrat konserver, torrvaror, mjukost och andra varor med lång hållbarhet tidigare på bl a St Martin. Vissa saker som är självklara för oss, som t ex gas, ägg, ost, kött och mjöl kan vara väldigt svåra att hitta. Äggransoneringen är inte direkt generös, 5 ägg per månad per kuban! Därför har en svart marknad utvecklats med stöldgods och varor för den som har möjlighet att betala. Med hjälp av snälla båtgrannar i marinan som varit på Kuba en tid kunde vi till slut få tag på propangas till matlagning och hela 30 ägg på svarta marknaden.

Så den 28 april var vi klara och en passande väderlucka gjorde det möjligt för oss att sätta segel och börja den långa resan över Atlanten. När vi lämnande Kuba den tidiga aprilmorgonen kändes det inte alls som om vi var på väg att korsa Atlanten igen. Några sömndruckna seglare i marinan hade kravlat sig upp ur kojen för att vinka av oss, men det kändes inte som om vi var på väg till ögruppen Azorerna, 3000 mil bort, det kändes snarare som om vi var på väg att upptäcka ytterligare en paradisisk ögrupp i Västindien. Men nu, 20 dagar senare utan att ha sett land känns det verkligen som om vi har lämnat Västindien bakom oss. Drygt 4 månader seglade vi runt i Karibien och med oss hem har vi otroligt många fantastiska minnen.

Om vår förra Atlantkorsning i stort sätt kan sammanfattas som en problemfri glassegling med fina väderförhållanden kan man väl säga att vi nu fått smaka på Atlantens oförutsägbara väderfenomen och problem som därigenom kan uppstå. Från Kuba seglade vi upp längs Floridasundet för att få extra skjuts av golfströmmen, som emellanåt gav oss hela 4-5 knops medström, medan vi kunde vinka till Miamis skyskrapor. Efter att ha passerat Bahamas svängde vi sedan höger och satte östlig kurs med siktet inställt på Azorerna. Golfströmmen försvann dock, farten minskade och en rad högtryck kom i vår väg. Soligt, varmt och fint, men tyvärr dåliga vindar så vi tvingades använda motorn en hel del. Sedan överraskade plötsligt det värsta åskovädret jag någonsin upplevt oss. Med för mycket segel uppe samt en självstyrning som låste sig höll det på att gå riktigt illa. Vinden ökade kraftigt och vred 180° på två sekunder. Regnet vräkte ner och blixtarna precis ovanför våra huvuden lyste skräckinjagande upp omgivningen.

Efter två disorienterade timmar var det över och resultatet; fallet till förseglet hade slitit sig och släpade efter båten och hade dessutom trasslat in sig i släpgeneratorn. Fallet fick vi upp, värre var det med fiskelinan som trasslat in sig i dess propeller och vattengeneratorn var därmed obrukbar. Vi tvingades därför ta upp släpgeneratorn och börja använda den i vind mode, det gick fint i några dagar men efter lite för mycket kuling gick även den sönder, suck! Det mesta går visserligen att laga och reservdelar väntas till Azorerna, men det hjälper oss inte nu precis. Nu har vi bara motorn att ladda batterierna med och har därför tvingats stänga av kylskåp och minimera datoranvändandet för att spara ström. Som om det inte vore nog, efter att vårt vindroder fint styrt oss genom två lågtryck gav det också upp! Vindrodret ska dock gå att laga om vi får stiltje någon dag vilket vi ser ut att få innan vi når Azorerna.

Nog om de tråkiga sakerna som gått sönder, det finns roligare ting att berätta om, tex alla de djur vi sett undervägs. Delfiner kommer titt som tätt och hälsar på och en stiltjedag hoppade vi i och simmade med dem. Vi fick dock passa oss noga för de livsfarliga portugisiska örlogsmännen, en manetliknande varelse med upp till 165 fot långa giftiga tentakler. Sköldpaddor guppar förbi och vi förundras över hur fåglar kan hitta ut så här långt från land. Under ett vaktpass höll Maria på att köra på en val lika stor som båten, hon hann precis väja för den och medan hon med hjärtat i halsgropen gled förbi valen tittade den upp på henne som om inget hade hänt, ovetande om vilka konsekvenser en krock haft på oss.

Trots en del missöden går det ingen nöd på oss! Konserver att laga mat på har vi så det räcker, böcker, korsord och spel likaså. Men längtan efter Azorerna blir större för varje dag som går och nu när vi har mindre än en tredjedel kvar bör vi komma i land snart, men man vet aldrig, på Atlanten kan allt hända!

/Sofia Ivansson