Den 18-21 april 2013 var det återigen dags för Pure Freeride Camp, som i år firar 5-årsjubileum med rekordstort antal deltagare, hela 127 st! Eventet, som äger rum i Abisko, går ut på en enda sak; att åka grym offpistskidåkning.
För tredje året i rad sponsrar ERV Pure Freeride Camp genom att se till att alla deltagare är ordentligt försäkrade med vår Semesterförsäkring Sport. Just säkerheten är en viktig del för arrangören, varför samtliga grupper alltid har en egen, utbildad bergsguide med sig under sina toppturer. Alla deltagare måste även ha säkerhetsutrustning i form av lavinsändare/tranceiver, sond och spade med sig. Ett stort plus tycker vi som jobbar med försäkringar varje dag!
Under fyra dagar åker man offpist bland Abiskos fantastiska bergstoppar och delar erfarenheter och upplevelser. Humöret är på topp och på kvällarna pratas det ivrigt om dagens intryck och åkupplevelser. Som alltid när det gäller utomhusaktiviteter så är vädret ganska avgörande. Dessvärre så var inledningen, med snöstorm och dålig sikt, inte den bästa, som man kan se nedan. Men som tur var ordnade det upp sig och lördag och söndag bjöd på riktigt bra skidväder, med stundvis klarblå himmel och strålande sol.
På kvällarna är det föreläsningar av sponsorer och inbjudna gäster. I år hade arrangören bland annat bjudit in riskkapitalisten och entreprenören Douglas Roos. Douglas är nog mest känd som en av deltagarna i SVT:s serie Draknästet, men är även ägare till den digitala nyhetsförmedlingen Nyheter24. Douglas pratade om entreprenörskap, om vilka drivkrafter han har och vad som är viktigt att tänka på om man vill starta eget företag.
På plats fanns också äventyrsfotografen Fredrik Schenholm som visade ett urval av sina bilder och försökte lära oss om bildkomposition och hur man tar den perfekta skidbilden. Vi fick även lyssna till Mattias Skantz, som besteg 368 toppar på 366 dagar! En imponerande prestation och det var knäpptyst i lokalen när Mattias berättade om sina upplevelser. Efter föreläsningarna kunde man slå sig ner framför brasan, sjunka ner i en skön soffa med några nyfunna skidkompisar eller välja att krypa till kojs för att vara utvilad och laddad inför nästa skiddag.
Dagarna gick fort och helt plötsligt var det söndag och dags att återvända till vardagen. Men med fyra dagars offpistskidåkning i ryggen och den fantastiskt vackra fjällnaturen på näthinnan så är vi övertygade om att många kommer att gå runt med ett leende på läpparna väldigt länge. Kanske ända fram till april 2014, då det är dags för nästa Pure Freeride Camp.
Vi på ERV vill tacka Camilla Antonsson på Pure Freeride Productions för ett, som vanligt, väldigt väl genomfört camp! Vill du veta mer om Pure Freeride Camp eller vill hålla dig uppdaterad om när nästa camp går av stapeln, klicka här.
Är du nyfiken på hur det skulle vara att bestiga ett berg? Då kanske du borde titta på det här videoklippet där äventyraren Annelie Pompe leder en expedition upp för Kilimanjaro.
Annelie Pompe, en av Sveriges främsta kvinnliga äventyrare, har sedan en tid tillbaka rest runt i världen för att bestiga ”The seven summits”, de högsta topparna i de sju världsdelarna, ett äventyr som ERV sponsrar. Men också en äventyrare behöver jobba, så igår skickade hon oss ett filmklipp på när hon är i full gång med att leda en expedition upp för Afrikas högsta berg Kilimanjaro.
Fler inlägg om Annelie och hennes äventyr hittar du här, du kan även besöka Annelies egen hemsida.
Fredrik Schenholm är en av Sveriges mest meriterade skid- och äventyrsfotografer, och även gästbloggare här på vår blogg. Du har nu chansen att vinna en signerad bok av och med Fredrik Schenholm genom att svara på ett par enkla frågor.
I boken Äventyrsfoto: Lär dig fotografera som proffsen: 9 steg till bättre bilder berättar och tipsar Fredrik om det han gillar allra bäst; skidåkning och fotografering. Vare sig du fotograferar själv eller inte, så är vi säkra på att du kommer tilltalas av bokens fantastiska bilder och skildringar. Om du inte redan fotograferar dina äventyr i skidbackarna så kan boken vara en god inspiration då tipsen i boken både riktar sig mot nybörjare och proffs.
För att ha en chans att vinna ett signerat exemplar av boken behöver du bara svara på tre frågor och skriva en motivering till varför just du borde vinna boken.
Frågor:
1. I vilken svensk stad bor Fredrik?
2. Vad är Fredrik utbildad inom?
3. Nämn ytterligare två sporter som Fredrik fotograferat professionellt förutom skidåkning.
Motiveringen får högst ha 300 tecken med blanksteg.
Skicka ditt svar till: ervtavling@erv.se
Tävlingen pågår fram till den 19:e mars 2013. Vinnaren utses genom att vi väljer den med den bästa motiveringen bland de tävlande med alla rätta svar. Vinnaren meddelas per mejl.
Om du vill veta mer om boken du tävlar om kan du läsa baksidetexten här:
”Fredrik Schenholm är en av Sveriges mest meriterade skid- och äventyrsfotografer. Han har fått sina bilder publicerade i ett 20-tal länder, däribland i de ansedda amerikanska tidskrifterna Powder magazine och Outside. I Skandinavien syns hans bilder ofta i våra största outdoorstidningar och i klädföretagens kataloger. Vid sidan av sitt professionella fotograferande är Fredrik en populär föreläsare och han håller regelbundet kurser och workshops, både i Sverige och utomlands. Det här är första gången som hans pedagogiska material görs tillgängligt i samlad form.
Boken är upplagd efter Fredriks fotografiska arbetsflöde i 9 steg, och går igenom allt du behöver veta – från valet av kameraväska till hur du hanterar kontakten med tidningsredaktionerna. Bokens motiv är att avmystifiera hur man tar bra äventyrsbilder och att få dig att ersätta tur med kunskap.”
Vi inviger 2013 med ett snöspäckat blogginlägg från äventyrsfotografen Fredrik Schenholm. Han är äntligen tillbaka i sitt rätta element: snön! Och självklart föredrar han att gå på tur framför att trängas i liftköer.
Efter en riktigt god jul med familj och vänner har jag tagit mig ner till Alperna, närmare bestämt till Engelberg i Schweiz. Och det har varit en bra start på säsongen då jag denna första vecka mest åkt skidor utan min kameraryggsäck. Tänker mig, eftersom jag nu börjar bli så gammal, att jag måste anpassa kroppen till den nya miljön som jag ska spendera de kommande 5 månaderna i. Eller så är det bara för att det är så otroligt kul att åka skidor!
Toppturen slår liftkön
Jag har dock hållit mig från liftsystemen då jul/nyårsdagarna är alldeles för galna för mig, helt enkelt för mycket människor. Lösningen på detta är att gå på tur och det tycker jag om! Att för egen maskin, med goda kompisar, gå upp (och ibland klättra) till en topp. Väl på toppen njuter jag av utsikten, äter en macka, dricker vatten, innan det är dags för att styra skidspetsarna neråt – ofta i orörd snö.
Fotografering i Mürren och Meriengen
Men nu drar jobben igång. De kommande 7 dagarna ska jag besöka skidorterna Mürren och Meriengen tillsammans med journalisten Anders Wingqvist (som fixade alla ord och meningar i vår bok Äventyrsfoto) samt skidåkarna Matilda Rapaport och Johan Jonsson. Det blir full gas med fotografering hela dagarna i jakt på det bästa ljuset och den djupaste snön.
Fotoworkshop i Engelberg
Men det blir såklart mer jobb under januari. I mitten av månaden håller jag en fotoworkshop i Engelberg, med fokus på skidåkningsfoto, tillsammans med ett gäng gäster. Workshopen håller på under 4 dagar där vi åker med en bergsguide samt min kompis och den professionella skidåkaren Oscar Hübinette som agerar modell. Detta är tredje året i rad som workshopen hålls, och hittills har vi bara haft bra snö varje gång. Hoppas det håller i sig även i år!
Toppturscamp i Andermatt
Efter detta blir det en tur till skidorten Andermatt. Här ska jag ta bilder för Pure Andermatt, en så kallad toppturscamp. Här samlas topptursintresserade människor och går på toppturer under säkra och organiserade former. Här handlar det om skidåkning under dagarna och häng med föreläsningar under kvällarna.
Norska ön Senja i februari
Sen är det februari och hela den månaden kommer jag spendera i norra Norge, på en ö som heter Senja. Det har alltid varit en minidröm för mig att ha ett hus däruppe under en period, mitt i vintern, där jag bara kan gå ut en kväll och skåda norrsken, eller bara njuta av det fantastiska vinterljuset. Men mer om det sen! Det känns otroligt bra att äntligen vara bland berg och snö igen. Jag kan nog inte få nog av det!
Som en liten fredagspresent får ni en spellista av oss. Vi har bett äventyrsfotografen Fredrik Schenholm att dela med sig av hans favoritlåtar, så vill ni lyssna på musik som en äventyrare kommer listan här:
Äventyrsfotografen Fredrik Schenholm som ERV sponsrar med en reseförsäkring är hemma igen efter en otrolig resa på Nya Zeeland. Här delar han med sig av sina bästa (och värsta) minnen från resan.
Vilket land! Nya Zeeland alltså. Jag kom precis tillbaka från en 29 dagar lång semester tillsammans med min sambo Linn. Jag kan egentligen bara komma på två dåliga saker med resan, och det är själva flygresan dit (ca. 30 timmar) och sandflugorna (som det finns många av och de gillar att bitas).
Så, då var det negativa avklarat, och det var ju inte så mycket. De bra sakerna då? Oj, oj, jag skulle kunna skriva en bok om alla upplevelser och intryck. Så jag håller mig till mina sex bästa minnen:
Lysmaskarna. Givetvis hade jag googlat på dessa innan resan, men vad är det jämfört med själva upplevelsen. En tidig morgon begav vi oss till en kalkgrotta, tände våra ficklampor och smög in i mörkret. Ca. 50 meter in, bort från grottans öppning, släckte vi lamporna och i takt med att ögonen vande sig med mörkret uppenbarade sig 1000-tals med lysmaskar. Overkligt och riktigt häftigt!
Kiwifågeln. Dessa nattfåglar ska, vad vi förstod det som, vara verkligen svåra att se. Men en kväll så gjorde vi ett försök. Och redan efter 15 minuter rasslade det till i busken bredvid oss och där stod en Kiwifågel. I 10 minuter stod vi stilla och tittade på den otroligt söta fågeln medan den letade efter mat. Svårt att se Kiwifåglar, don’t think so…
Gulögda pingviner. Det här var kanske resans vackraste plats, Otagohalvön utanför staden Dunedin på den södra ön. Gröna kullar, vita stränder och öppet hav, allt i samma vy. Och vi hade även tur med vädret, ja, det hade vi hela resan faktiskt. Regnade bara två dagar. Här gjorde vi även ett försök att se pingvinerna, och det gjorde vi också!
Stewart Island. Detta är en liten, liten ö-grupp söder om Nya Zeelands södra ö… Här gjorde vi en fantastiskt 3 dagars vandring längs sandstränder och regnskog. Det var lätt att drömma sig bort och se sig själv sittande på en av sandstränderna under kvällarna, men det var svårt. Här var det mycket sandflugor, så det blev mest tältet under kvällarna.
Northern circuit. Här mådde jag bra. Mitt bland Nya Zeelands mest aktiva vulkaner gjorde vi en grym fyradagarsvandring. Mina dagdrömmar bestod av att jag skulle få uppleva ett vulkanutbrott på plats. Men det hände givetvis inte. Men, det hände två veckor efter det att vi var där. Det utbrottet fick jag uppleva genom att lyssna på radion i bilen. Det var riktigt plågsamt!
Opononi. Här bodde vi hos min kompis mammas hus under 4 dagar. Och vilket ställe. Huset låg på en kulle med utsikt över hav, sandstränder och berg. Här fiskade vi, vandrade och åt riktigt gott. Mitt intryck av människorna i Nya Zeeland är att de är otroligt gästvänliga, glada och gillar att berätta och visa vad landet erbjuder. Och det är mycket!
I Borneos djungel finns ett rehabiliteringscenter för skadade och upphittade orangutanger. Där har seglarfamiljen gjort ett besök och fått möjligheten att umgås med dessa fascinerande djur på nära håll i deras naturliga miljö.
Vi har tillfälligt bytt vår segelbåt mot en flodbåt, som tagit oss långt in i Borneos djungel. Till Camp Leakey, en av Indonesiens äldsta rehabiliteringsstationer för skadade eller upphittade orangutanger. Och här sitter jag nu, och tittar på en livs levande orangutang. I sin naturliga miljö. På bara några meters avstånd.
Människans närmaste släkting
Hon petar sig ogenerat i näsan, för att sedan ta sig en ordentligt titt på kråkan innan hon stoppar in den i munnen. Precis som en ett litet människobarn skulle kunna göra. Denna håriga varelse, som är människans närmaste släkting. Våra gener stämmer överens till 97,5 procent.
En orangutangs intelligens motsvarar ett barns.
”Skogsmänniska”
Ordet orangutang betyder skogsmänniska på malajsiska. ”Oran” för människa, och ”utan” för skog. Ett synnerligen passande namn. De spenderar mer än 90 procent av sitt liv uppe i träden. För att leta mat, sova eller förflytta sig. Det är verkligen en mäktig syn att se dessa bjässar vandra i trädtopparna. Svingandes från en trädstam till en annan. Så att hela skogen sätts i gungning.
Orangutanger är fridsamma djur, som lever på frukt och unga skott.
Tiden går snabbt
Orangutangungarna apar sig, räcker ut tungan och hittar på nya bus hela tiden medan deras mammor poserar vant framför kameran. Och hanarna imponerar med sin storlek. Vi kan inte se oss mätta, och våra tre dagar i parken flyger iväg.
En vuxen orangutang är tio gånger så stark som en människa.
Skövling av regnskogen hotar
”Hejdå, vi ses igen” ropar min sexåriga dotter när det är dags att ta farväl. Hon har hunnit bli så förtjust i orangutangerna att hon bestämt sig för att återvända med sina egna barn en dag. Jag har inte hjärta att berätta den grymma sanningen; att om skövlingen av Indonesiens regnskogar fortsätter i samma takt som idag kan orangutangerna vara utrotade inom några decennier …
Antalet orangutanger har minskat med 90 procent de senaste 50 åren.
Mer om hotet mot orangutangerna finns att läsa på www.wwf.se.
Men det är inte den enda utmaning hon ger sig i kast med. Just nu befinner sig Annelie i Egypten där hon förbereder sig för att ta tillbaka sitt världsrekord i variabel vikt på 130 meter. Det innebär att hon ska med hjälp av att hålla i en vikt, dyka ned till 130 och sedan simma upp av egen kraft.
No limit-rekordet är nästa steg
Skulle rekordförsöket gå bra är nästa utmaning att slå No limitrekordet på 160 meter. Det i sin tur betyder ett liknande dyk med hjälp av vikt, men att hon sedan tar sig upp till ytan igen med hjälp av vinsch eller lyftsäck. Nuvarande rekordhållare har haft rekordet i 10 år och bara ett fåtal personer har någonsin varit nere på så djup vatten som 160 meter.
Älskar djupet
I ett pressmeddelande berättar Annelie Pompe att hon förutom höga berg älskar djupa hav:
-En stor del av mig gillar mest att vara i havet utan någon utrustning och en massa människor. Samtidigt älskar jag djupet. Djupet som jag bara kan ta mig till med No Limit. Det är nämligen något som händer på riktigt djupa dyk – en känsla av frihet, total koncentration och samtidigt en nära-livet-känsla. Det är inget extremt fysiskt dyk, snarare ett ”inre dyk” där den största utmaningen kommer vara mer mental än kroppslig.
Just nu tränar Annelie stenhårt inför rekordförsöket som kommer att äga rum 5-15 november i närvaro av fridykningsorganistaionen AIDA World Records och Guiness World Records.
Vi på ERV önskar Annelie ett stort lycka till med rekordförsöken!
Fredrik Schenholm, som ställde in skidorna i förrådet i maj, börjar känna suget efter skidåkningen igen. Men innan skidorna åker på är det dags att leverera förra årets bilder till olika tidningar och gallerier. En och annan fotosession blir det av också – bland annat med vår andra gästbloggare Annelie Pompe.
Nu känns det verkligen som att vintern närmar sig. Skidbutiker öppnar upp, skidtidningar kommer i posten och planeringen inför vinterns projekt är i full gång. Men vad är det som är så speciellt med vintern egentligen? För mig handlar det om fotografering, upplevelser och äventyr tillsammans med ofta väldigt goda vänner. Att stå på en topp och blicka ut över bergsryggar och fjordar. Att känna vinden piska snön mot ansiktet. Att gå och klättra upp för berg. Att frysa. Att bli varm. Att hitta miljöerna där bildinspirationen flödar. Att fånga bilden med stort B. Det är ju det jag alltid strävar efter. Nästan i alla fall.
Ja, vem längtar inte till detta?
Full gas på kontoret
Men, vinter är inte här än. Det är tur det, för tillfället är det nämligen full gas på kontoret. Nu är det högsäsong att leverera det färdiga frilansmaterialet från förra vintern till skid- och äventyrstidningar världen över. Bilderna ska användas som framsidor, till gallerier eller till artiklar. Jag sitter även som bildredaktör på svenska skidtidningen Brant, och här har jag förmånen att titta på bilder från några av världens bästa skidfotografer. Tillsammans med redaktionen väljer vi ut vilka bilder som ska med i tidningen. Det är ett riktigt roligt jobb.
Klätterbild från Utby i Göteborg
Fotografering med Annelie Pompe
Men eftersom jag hellre är ute än inne, så blir det fotografering några gånger i veckan. Jag har bland annat varit ute och tagit bilder med ERV-sponsrade Annelie Pompe. Bilderna, ja, de kan ni se till våren i Tierras sommarkatalog. Utöver det så har det blivit en hel del klättrings-, paddel- och cykelfotograferingar. Jag fortsätter att utforska områdena kring Göteborg. Det finns så mycket skoj att göra, och så mycket vackert att uppleva precis utanför min dörr.
Annelie Pompe in action under fotograferingen
Suget kommer tillbaka
Jag tittade precis tillbaka på mina gamla blogginlägg och såg detta från den 9:e maj ”Damavand-äventyret var mitt sista äventyr för denna vinter. Skidorna packade jag in i förådet igår när jag kom hem. Nu är det shorts, flip-flops, glass, bokskrivning och klättring som gäller. Och jag kommer inte sakna vintern på ett tag. Enough is enough, men suget kommer tillbaka. Det vet jag, det gör det varje år”
Seglarfamiljens äventyr fortsätter. I dagens inlägg berättar Linda Hammarberg om Papua Nya Guinea som verkar vara ett otroligt spännande land med dess kannibalismhistoria, isolerade folkstammar, underliga djur och med en befolkning som visar en otrolig gästfrihet.
När jag skriver detta seglar vi över gränsen från Papua Nya Guinea till Indonesien. Ett rakt streck, som går i nordsydlig riktning tvärs igenom världens näst största ö – Nya Guinea. Jag tittar in mot de höga bergen. Vad eller vem som gömmer sig där inne är det få som vet. De mest underliga djur som inte finns någon annanstans. Och människor som lever helt utan vetskap om världen utanför. Som aldrig sett eller ens hört talas om något så märkligt som vita människor.
Minst 800 olika språk
Det ryktas att det fortfarande förekommer traditionell kannibalism i Papua Nya Guineas mest svårtillgängliga delar. Djupt därinne där stammar lever på samma sätt som deras förfäder gjort i århundraden, helt isolerade från varandra. Med egna traditioner och språk. Enligt forskarna talas det minst 800 språk i landet, kanske ännu fler. Ändå har vi inte haft några problem med att göra oss förstådda. I nästan varje by finns någon som kan engelska och tar på sig rollen som guide och översättare – ofta på helt eget initiativ, utan att begära något i retur.
Lokala guider visar vägen
Med en lokal guide får man ut mer av sitt besök i landet, det känns också lite säkrare i oroliga eller mer outforskade områden. Det politiska läget i Papua Nya Guinea är för närvarande lugnt, men landet har en historia kantad av inbördes strider. Rascols, banditer som gör livet farligt för alla som kommer i deras väg, är också ett problem på vissa platser. UD och reseforum på internet är bra källor till aktuell information om läget i landet och vilka områden man bör undvika som turist.
Det är svårt att smälta in med en segelbåt bland alla kanoter. Båten utstrålar rikedom i den här delen av världen, så gör vårt vita skinn. Men vi kände oss aldrig hotade under den månad vi tillbringade i landet. Tvärtom.
Gästfrihet och nyfikenhet
Ingen annanstans har vi blivit så väl mottagna. Kanske för att det är så ovanligt med besökare, att folket är lika nyfikna på oss som vi på dem. Ofta samlades hela byns invånare på stranden när vi kom in med vår jolle. Alla ville hälsa, ibland bildades långa köer. De bjöd in oss att delta i deras festligheter, visade stolt upp sitt hantverk och fyllde vår jolle med frukt och kokosnötter.
Inget resmål för gourmander
Vi bodde som vanligt i vår båt, men nästan varje by har en avsedd hydda för besökare och gästfriheten är stor. I några byar finns ett mer uttalat guesthouse som kan bokas via researrangörer. I landet finns också ett fåtal riktigt trevliga eco-resorts, ofta inriktade på dykning eller surfning. Dessa erbjuder också bra mat, annars är Papua Nya Guinea inget resmål för gourmander. Den traditionella matlagningen är visserligen intressant, men ganska smaklös i mitt tycke. Mina barn däremot, älskade den lokala maten. Allt som oftast hittade vi dem mumsandes på en friterad sötpotatis eller en kokt banan, som någon försett dem med.
Ett steg ut i det okända
Att resa inom landet är ett äventyr i sig. Avstånden är stora och de få vägar som finns är mycket dåliga och väderberoende. Flyg är det bästa alternativet, där det finns landningsbanor. Mellan öarna och på floderna är det öppna småbåtar som gäller. Medan andra platser bara kan besökas till fots, i eländig terräng. Men med en smula förnuft och många leenden kommer man långt. Två små lintottar öppnar också många stängda dörrar. Man får inte heller glömma bort, att det är utmaningarna som gör landet så spännande. Det är som att ta steget rakt ut i det okända. Den som vågar, belönas mångfaldigt.
ERV
