Nu är det dags för ett nytt inlägg av den bloggande seglarfamiljen Hammarberg. Den här gången presenterar familjen en rad exotiska frukter som du förmodligen inte ens hört talas om, än mindre smakat.
En av tjusningarna med att resa är upptäckten av nya smaker. Vi på Mary af Rövarhamn är särskilt förtjusta i frukt, och har för vana att prova alla sorter vi stöter på – hur konstiga de än ser ut eller verkar. Sydostasien har bjudit resans hitintills bästa fruktutbud. Här är fem personliga favoriter som den som besöker den här delen av världen inte bör missa.
Jackfrukt - världens största frukt
Man har hittat exemplar av jackfrukt som vägt uppemot 50 kilo. Men de flesta är betydligt mindre. Frukten är ovalformad och hänger i stora klasar i träden. Skalet är grönt och taggigt, och fruktköttet är gult och lite segt i konsistensen. När frukten väl är delad är den lätt att bryta isär, och det är också så den brukar säljas – i lagom stora portioner serverade på en bit bananblad. Jackfrukt doftar ljuvligt, till skillnad från den snarlika men mindre stinkfrukten.
Langsat – beroendeframkallande småpotatis
Langsat ser inte mycket ut för världen. De växer i stora klasar, nästan som vindruvor och påminner om småpotatis i både storlek och utseende. Men skenet bedrar. Innanför det tunna sammetslena skalet gömmer sig en frukt bestående av ljusa nästan genomskinliga klyftor som blir godare ju fler man äter. Vi kan inte få nog. Ska dock inte förväxlas med Longan, vars yttre är mycket likt men smakar helt annorlunda.
Mangostan – en blandning av tomat, rödbeta och persika
Mangostanens fruktkött består av vita mjuka klyftor, till utseendet inte helt olika vitlöksklyftor som i sin tur är omgivna av ett rödbetsfärgat poröst skal med en brun läderaktig yta. I övrigt är mangostanen inte helt olik en tomat i storlek och form. Smaken, som är alldeles lagom söt, påminner något om mogen mango eller persika. Och klyftorna nästan smälter i munnen. Mums!
Rambutan – en hårig skönhet
En röd valnötsstor frukt med långa gröna utskott som får den att se hårig ut. Och ordet ”rambut” betyder just hår på malajsiska. Växer i enorma klasar, som är otroligt vackra när de är nyskördade. Dessutom mycket god. Fruktköttet är precis som langsat lite lätt genomskinligt, och påminner något om en riktigt krispig vindruva i konsistens och smak. Fast med en stor mandelformad kärna i mitten.
Vattenäpple – med en doft av rosor
Våra barns absoluta favorit. Vi åt vårt första vattenäpple i Karibien, men här i Thailand är frukterna betydligt större – upp till tio centimeter höga och påminner om päron i formen. Utsidan är vackert röd och glansig. Medan fruktköttet är vitt, krispigt och mycket saftigt. Smaken påminner något om äpple, även om konsistensen är helt annorlunda. Och så doftar de helt underbart, som rosor – varav det engelska namnet ”rose apple”.
Nackdelen med alla de här frukterna är att de bara håller sig färska i några dagar. Vilket gör att de kan vara svåra att hitta i svenska butiker. Av samma anledning står de inte heller i särskilt hög rang när vi nu provianterar inför nästa långa etapp: Langkawi-Sri Lanka. Om en vecka bär det av. Följ gärna våra öden och äventyr på http://symary.com/
/Linda
Vi på ERV skulle vilja gratulera seglarfamiljen Hammarberg vars reseskildringar tidigare publicerades på vår blogg för att ha vunnit pris som årets bästa reseblogg på Travel Blog awards.
Den som läst vår blogg regelbundet känner säkert igen familjen Hammarberg som seglat nära på jorden runt. För er som inte vet så består familjen av Mamma Linda, Pappa Ludvig och barnen Lovis och Otto. Reseskildringarna är både spännande och lärorika, så vi blev inte förvånade när vi fick veta att de vunnit pris som årets bästa reseblogg. Om du blev nyfiken på familjen Hammarberg så uppmanar vi dig att läsa deras egen blogg som går under namnet Mary Af Rövarhamn.
Du kan också läsa gamla gästblogginlägg på vår blogg under taggen Familjen Hammarberg.
Varje månad i två år har långseglarfamiljen Hammarberg berättat här på ERV-bloggen om de mest fantastiska platser och upplevelser från deras seglats runt jorden. Medan vi här hemma har blivit allt grönare av avund. Den här gången har vi därför bett dem att dela med sig av sina bästa tips till andra som bär på liknande drömmar. Läs och begrunda, nästa sommar är det kanske din tur att kapa förtöjningarna och segla ut i världen.
Mary Af Rövarhamn
Passar inte alla
Långfärdssegling kan tidvis vara obeskrivligt obekvämt, och sjösjukan kan krossa den mest hårdhudade. En del blir dessutom rastlösa, medan andra upplever rädsla eller osäkerhet. Det bästa sättet att ta reda på om ett liv till havs är något som passar dig är att prova. Mönstra på någon annans båt i några veckor. Eller ta en provtur över Nordsjön. Det brukar räcka för att få en känsla av hur det kan vara där ute.
Du behöver inte kunna segla
Huruvida man trivs med långseglarlivet har ingenting med seglingserfarenhet eller kunskaper att göra. Det är klart att det är en fördel om någon ombord vet vad som är upp och ner på ett segel, men navigering är idag ganska enkelt och det mesta kan man lära sig på vägen. Däremot är det bra om man är lite praktiskt lagd. För det finns mycket som kan gå sönder på en båt.
Förväntningar och drivkrafter
Det är vanligt att de som planerar att ge sig ut på långsegling tror att de har samma förväntningar som den eller de man segla tillsammans med. Men var och en av oss bär på högst personliga drömmar och förhoppningar, och de kan gå stick i stäv med andras. Ju fler i besättningen desto svårare. Prata ihop er i god tid, för att undvika att det som skulle bli ditt livs äventyr slutar i fiasko.
Ha gott om tid
Segling är ett långsamt sätt att resa. Räkna med promenadtakt. Det finns de som seglar jorden runt på två år, men då tillbringas ungefär halva tiden till sjöss. Och resterande tid går åt till underhåll av båten. Tidspress ligger dessutom bakom många okloka beslut som kan äventyra säkerheten ombord. Vår ambition är att segla jorden runt på fyra år, men även det känns lite tajt. Nästa gång gör vi nog lite annorlunda. Håller oss till ett mindre geografiskt område, och stannar lite längre.
Man måste inte segla jorden runt
Är det Stilla havet du drömmer om? Då kan du överväga att köpa din båt i Karibien eller USA, där urvalet är större och priserna lägre. Andra tillbringar decennier på att utforska Medelhavet, och är utmärkt nöjda med det. Själv kan jag tänka mig att segla i Sydostasien senare i livet. Här finns många båtar till salu, det är billigt att leva och det finns mycket att se utan att man behöver korsa några stora oceaner.
Köp en färdig båt
Ett populärt talesätt bland långfärdsseglare är: ”En bra långfärdsbåt, är den man kommer iväg med.” För faktum är, att för de flesta förblir drömmen om långsegling just bara en dröm. Att bygga och utrusta båt är både dyrt och tålamodskrävande. Oss tog det elva år från idé till avsegling, och familjen hann växa från två till fyra. Men nästa gång köper vi nog en färdigutrustad båt istället, gärna direkt på plats och precis innan avsegling.
Rusta efter plånboken
Vi får mejl nästan varje dag av andra personer som planerar för sitt livs äventyr. Många frågor handlar om utrustning. Vilka prylar behöver man? Vårt svar är alltid det samma. Så få som möjligt. För en sak är säker. All utrustning går sönder, förr eller senare. Och den som har begränsat med tid och pengar kan använda sina resurser till roligare saker. Vårt råd är att köpa en välbyggd båt som du känner dig trygg med. Och sedan prioritera bra rigg, segel, motor och självstyrning. Allt annat är sekundärt.
Om du saknar båt, eller besättning
Många har redan en färdigutrustad båt, men vill inte segla ensamma. Eller tvärtom. De vill segla, men saknar båt. Webbplatsen www.findacrew.net är en bra mötesplats för båda grupperna. Andra väljer att ta flyget till en populär långseglarhamn, och går runt på bryggan och frågar om det finns plats ombord. Har du tur får du napp. Annars finns det gott om båtägare som välkomnar betalande besättning, som ett sätt att finansiera sitt eget äventyr.
Inget för latmaskar
Själva kommer vi att tillbringa de kommande månaderna på varv i Malaysia och Thailand för att ge vår båt den kärlek hon så väl förtjänat de senaste åren. Botten ska skrapas och målas, inredningen slipas och lackas och diverse utrustning ska servas, bytas ut eller renoveras. Knappast det vi drömde om under de kalla vinterkvällarna där hemma, men en förutsättning för att resan ska kunna gå vidare mot nya äventyr till våren. Då på ett nytt hav: Indiska Oceanen.
/Linda
Familjen Hammarberg till havs, fotograferat av Anders Hellberg
Mer om familjen Hammarbergs seglats runt jorden finns att läsa på www.symary.com!
I Borneos djungel finns ett rehabiliteringscenter för skadade och upphittade orangutanger. Där har seglarfamiljen gjort ett besök och fått möjligheten att umgås med dessa fascinerande djur på nära håll i deras naturliga miljö.
Vi har tillfälligt bytt vår segelbåt mot en flodbåt, som tagit oss långt in i Borneos djungel. Till Camp Leakey, en av Indonesiens äldsta rehabiliteringsstationer för skadade eller upphittade orangutanger. Och här sitter jag nu, och tittar på en livs levande orangutang. I sin naturliga miljö. På bara några meters avstånd.
Människans närmaste släkting
Hon petar sig ogenerat i näsan, för att sedan ta sig en ordentligt titt på kråkan innan hon stoppar in den i munnen. Precis som en ett litet människobarn skulle kunna göra. Denna håriga varelse, som är människans närmaste släkting. Våra gener stämmer överens till 97,5 procent.
En orangutangs intelligens motsvarar ett barns.
”Skogsmänniska”
Ordet orangutang betyder skogsmänniska på malajsiska. ”Oran” för människa, och ”utan” för skog. Ett synnerligen passande namn. De spenderar mer än 90 procent av sitt liv uppe i träden. För att leta mat, sova eller förflytta sig. Det är verkligen en mäktig syn att se dessa bjässar vandra i trädtopparna. Svingandes från en trädstam till en annan. Så att hela skogen sätts i gungning.
Orangutanger är fridsamma djur, som lever på frukt och unga skott.
Tiden går snabbt
Orangutangungarna apar sig, räcker ut tungan och hittar på nya bus hela tiden medan deras mammor poserar vant framför kameran. Och hanarna imponerar med sin storlek. Vi kan inte se oss mätta, och våra tre dagar i parken flyger iväg.
En vuxen orangutang är tio gånger så stark som en människa.
Skövling av regnskogen hotar
”Hejdå, vi ses igen” ropar min sexåriga dotter när det är dags att ta farväl. Hon har hunnit bli så förtjust i orangutangerna att hon bestämt sig för att återvända med sina egna barn en dag. Jag har inte hjärta att berätta den grymma sanningen; att om skövlingen av Indonesiens regnskogar fortsätter i samma takt som idag kan orangutangerna vara utrotade inom några decennier …
Antalet orangutanger har minskat med 90 procent de senaste 50 åren.
Mer om hotet mot orangutangerna finns att läsa på www.wwf.se.
/Linda
Tänk att få upptäcka en plats som väldigt få människor besökt. En plats som har ett vidunderligt liv både över och under ytan med koraller, tusentals fiskarter och papegojor. Seglarfamiljen har hittat just en sådan plats – Raja Ampat, som ligger utanför Nya Guineas västkust.
”Lite mer, mamma. Snälla, kan vi inte snorkla en liten stund till, säger min fyraårige son och tittar bedjande på mig. Vi har tillbringat flera timmar i vattnet, det börjar bli sen eftermiddag och jag fryser lite. Jag tittar på mina skrynkliga händer och hör mig själv säga: ”Ok, då. En sväng till.” Vi är ju trots allt i Raja Ampat.
I Raja Ampat finns inte mindre än 75 procent av världens alla korallarter representerade
Raja Ampat är samlingsnamn för ett område med mer än 600 öar utanför Nya Guineas västligaste spets. Känt bland dykare som den marina världens epi-centrum. Här finns inte mindre än 75 procent av världens alla korallarter representerade. Och tusentals fiskarter, varav många bara finns här. Och forskarna hittar fortfarande nya arter nästan varje dag. Min fisktokige son Otto är i himmelriket. Ingen annanstans har vi sett så mycket fisk som här. Vattnet nästan kokar av liv.
Att Raja Ampat är varje dykares dröm är lätt att förstå, även om man bara snorklar. Men faktum är att det här området är lika vackert ovan ytan. Höga gröna öar, omgivna av virvlande kanaler och vikar. Med ett till synes oändligt antal spännande grottor och öde stränder att utforska. Över våra huvuden flyger papegojor, fregattfåglar och havsörnar sida vid sida. Och från djungeln hörs de mest fantasieggande ljud.
Familjen Hammarbergs båt för ankar i Wayag-arkipelagen i den norvästligaste delen av Raja Ampat
Så sent som för några veckor sedan hade vi aldrig hört talas om Raja Ampat, än mindre visste var platsen låg. Jag råkade se ett flygfoto på Facebook, och förstod från avsändaren att vi befann oss i närheten. Men området fanns inte omnämnt vid namn i våra kartböcker eller sjökort, och det var svårt att få fram bra information. Inte ens andra seglare som tillbringat åratal i Indonesiska vatten verkade känna till dess existens.
Raja Ampat är fortfarande en väl bevarad hemlighet utanför hängivna dykarkretsar, på gott och ont. De få segelbåtar som vågar sig hit måste fortfarande förlita sig på blotta ögat för navigering. Här finns varken detaljerade sjökort eller hamnbeskrivningar att tillgå. Men tack vare dykarna finns det flera resorts att välja på för den som vill resa hit på annat sätt. Att boka en hytt på någon av de dykbåtar som seglar runt i området är ett annat alternativ.
På Raja4Divers Resort i Raja Ampat har du snorkling i världsklass direkt utanför verandan.
Själva har vi så här långt bara tillbringat en dryg vecka i Raja Ampat, och blir nog kvar lika länge till innan vi seglar vidare västerut genom Indonesien. Men som vanligt touchar vi bara på ytan. Aldrig trodde jag väl att de fyra år vi avsatt för vår seglats runt jorden skulle kännas så här korta. De som påstår att världen är liten har fel. Det finns så mycket att se. Platser vi inte ens visste existerade.
/Linda
Tips på resorts och dykbåtar i Raja Ampat:
Seglarfamiljens äventyr fortsätter. I dagens inlägg berättar Linda Hammarberg om Papua Nya Guinea som verkar vara ett otroligt spännande land med dess kannibalismhistoria, isolerade folkstammar, underliga djur och med en befolkning som visar en otrolig gästfrihet.
När jag skriver detta seglar vi över gränsen från Papua Nya Guinea till Indonesien. Ett rakt streck, som går i nordsydlig riktning tvärs igenom världens näst största ö – Nya Guinea. Jag tittar in mot de höga bergen. Vad eller vem som gömmer sig där inne är det få som vet. De mest underliga djur som inte finns någon annanstans. Och människor som lever helt utan vetskap om världen utanför. Som aldrig sett eller ens hört talas om något så märkligt som vita människor.
Minst 800 olika språk
Det ryktas att det fortfarande förekommer traditionell kannibalism i Papua Nya Guineas mest svårtillgängliga delar. Djupt därinne där stammar lever på samma sätt som deras förfäder gjort i århundraden, helt isolerade från varandra. Med egna traditioner och språk. Enligt forskarna talas det minst 800 språk i landet, kanske ännu fler. Ändå har vi inte haft några problem med att göra oss förstådda. I nästan varje by finns någon som kan engelska och tar på sig rollen som guide och översättare – ofta på helt eget initiativ, utan att begära något i retur.
Lokala guider visar vägen
Med en lokal guide får man ut mer av sitt besök i landet, det känns också lite säkrare i oroliga eller mer outforskade områden. Det politiska läget i Papua Nya Guinea är för närvarande lugnt, men landet har en historia kantad av inbördes strider. Rascols, banditer som gör livet farligt för alla som kommer i deras väg, är också ett problem på vissa platser. UD och reseforum på internet är bra källor till aktuell information om läget i landet och vilka områden man bör undvika som turist.
Det är svårt att smälta in med en segelbåt bland alla kanoter. Båten utstrålar rikedom i den här delen av världen, så gör vårt vita skinn. Men vi kände oss aldrig hotade under den månad vi tillbringade i landet. Tvärtom.
Gästfrihet och nyfikenhet
Ingen annanstans har vi blivit så väl mottagna. Kanske för att det är så ovanligt med besökare, att folket är lika nyfikna på oss som vi på dem. Ofta samlades hela byns invånare på stranden när vi kom in med vår jolle. Alla ville hälsa, ibland bildades långa köer. De bjöd in oss att delta i deras festligheter, visade stolt upp sitt hantverk och fyllde vår jolle med frukt och kokosnötter.
Inget resmål för gourmander
Vi bodde som vanligt i vår båt, men nästan varje by har en avsedd hydda för besökare och gästfriheten är stor. I några byar finns ett mer uttalat guesthouse som kan bokas via researrangörer. I landet finns också ett fåtal riktigt trevliga eco-resorts, ofta inriktade på dykning eller surfning. Dessa erbjuder också bra mat, annars är Papua Nya Guinea inget resmål för gourmander. Den traditionella matlagningen är visserligen intressant, men ganska smaklös i mitt tycke. Mina barn däremot, älskade den lokala maten. Allt som oftast hittade vi dem mumsandes på en friterad sötpotatis eller en kokt banan, som någon försett dem med.
Ett steg ut i det okända
Att resa inom landet är ett äventyr i sig. Avstånden är stora och de få vägar som finns är mycket dåliga och väderberoende. Flyg är det bästa alternativet, där det finns landningsbanor. Mellan öarna och på floderna är det öppna småbåtar som gäller. Medan andra platser bara kan besökas till fots, i eländig terräng. Men med en smula förnuft och många leenden kommer man långt. Två små lintottar öppnar också många stängda dörrar. Man får inte heller glömma bort, att det är utmaningarna som gör landet så spännande. Det är som att ta steget rakt ut i det okända. Den som vågar, belönas mångfaldigt.
/Linda
Igår fick vi ett mail från Linda Hammarberg, mamma i seglarfamiljen som efter 738 dagar nått sitt mål med sin långseglats – den lilla ön Tabar utanför Papua Nya Guinea som antas vara Astrid Lindgrens förebild till Kurrekurreduttön.
Resan startade den 1 augusti 2010 då familjen, Ludvig och Linda Hammarberg samt barnen Lovis och Otto (då 4 och 2 år gamla), kastade loss från hemmahamnen i Malmö med målet att segla till Söderhavet, precis som Pippi Långstrump! Efter 738 dagar på resande fot har familjen, efter ha hunnit avverka 26 olika länder och 23 000 sjömil, gått i land på Kurrekurreduttön.
Familjen Hammarberg framme på Kurrekurreduttön!
Linda berättar att byborna tog emot dem med öppna armar och stor nyfikenhet eftersom det var första gången en främmande segelbåt besökte deras vik. Eftersom ”Pippi i Söderhavet” inte finns översatt till tok pisin som är det största gemensamma språket på Papua Nya Guinea översatte Linda den illustrerade kortversionen av boken för en engelskkunnig kvinna som kunde berätta vidare för barnen på ön.
Pippi översätts till barnens eget språk.
Bilderna i boken, som är tecknade av Ingrid Vang Nyman, tillsammans med texten visade sig stämma ganska bra överens med verkligheten. Linda berättar att många detaljer som finns med i boken är mer eller mindre unika för Tabar – som exempelvis sättet att smycka sig med blommor och fjädrar längst fram i luggen.
Familjens båt utanför ön.
Nu har seglarfamiljen en lång hemresa framför sig – ännu ett halvt varv runt jorden, men vi ser fram emot att dela resten av resan med dem också och väntar redan spänt på nästa blogginlägg! För att läsa mer om familjens resa, gå in på deras hemsida eller titta på deras fina bilder på Flickr.
Dagarna då lillebror sitter ensam kvar i jollen när övriga familjen upptäcker världen under ytan är över. Fyraårige Otto har lärt sig snorkla. Bland hajar och sköldpaddor på Salomonöarna. Och nu vill han inte sluta. Här delar långseglarfamiljen Hammarberg med sig av sina erfarenheter av att snorkla med barn.
Ottos nya snorkelkompisar på Salomonöarna.
Under vår seglats runt jorden passerar vi några av världens bästa snorklingsvatten. Något vi inte vill att våra barn ska gå miste om. Vi har därför försökt uppmuntra Lovis och Otto att utforska livet under ytan från tidig ålder. Och det har gått förvånansvärt lätt. Båda barnen var fyra år gamla när de började snorkla. För Lovis gick det väldigt snabbt när hon väl bestämt sig, medan Otto behövde lite mer tid på sig. Det enda man kan göra som förälder är att ta det lugnt, och se till så att förutsättningarna är de rätta.
Vänta på rätt tillfälle
Att lära sig snorkla i kallt vatten med dålig sikt är inte särskilt uppmuntrande. Därför kan det löna sig att vänta till utlandssemestern. Det är också viktigt att undvika dagar och platser med mycket vågor. Båda våra barn har gjort sin snorklingsdebut på lugna vatten med massor av fisk. I så vackra undervattensmiljöer att barnens fascination och nyfikenhet fått dem att glömma att de faktiskt har huvudet under vattnet och andras genom ett rör.
Låt barnet vänja sig vid snorkel och cyklop i sin egen takt
Rätt längd på snorkeln
Att snorkeln är anpassad för barn är livsviktigt. Med en för stor snorkel riskerar ditt barn att återvända gammal luft tills det svimmar av syrebrist och i värsta fall drunknar. Det är också viktigt att cyklopet sluter helt tätt mot barnets ansikte. Ett läckande cyklop kan inte bara förstöra hela upplevelsen, utan också lusten att försöka igen. Prova cyklopet redan i affären hemma i Sverige, och låt barnet öva i badkaret innan det blir skarpt läge. I utlandet kan det vara svårt att få tag på bra utrustning för barn.
Välj utrustning anpassad för barn. En för stor snorkel kan leda till syrebrist
Flythjälp för de minsta
Även om det är förhållandevis lätt att hålla sig flytande när man snorklar kan det vara en bra att låta de minsta barnen ha någon form att flythjälp, även om de kan simma. Då kan både barn och vuxna slappna av och njuta av livet under ytan. Ryggdynor är bra, seglarvästar och våtdräkter likaså. En räddningsväst kan också fungera, men är långt ifrån optimal eftersom den är designad för att vända barnet så det flyter på rygg med huvudet uppåt.
Skydda mot sol och maneter
På varma vatten är det lätt att glömma bort tiden när man snorklar. I vattenytan tar solen som mest, och ett litet barn bränner sig lätt. En UV-dräkt eller våtdräkt skyddar mot både sol och maneter. Våtdräkten bidrar också med lite flytkraft och värme. Det sistnämnda är särskilt bra i kallt vatten. Men ett litet barn kan lätt bli nedkylt även i varmt vatten.
En heltäckande UV-dräkt skyddar mot både sol och maneter
Snorkla tillsammans
Vi brukar snorkla tillsammans med våra barn. Så att vi finns där om de skulle få in vatten i snorkel eller cyklop. Men också för att säkerställa att de inte simmar för nära revet, trampar på någon korall eller låter sig fångas av eventuella strömmar. Med simfötter är det lättare för barnet ska hålla jämn takt med dig utan att trötta ut sig. Men tänk på att även du som är vuxen kan behöva simfötter när vattnet är strömt.
Avrunda med fika
Se till att ha en vattenflaska med i packningen om barnet skulle få en rejäl kallsup. Tänk också på att dricka mycket före och efter snorkling för att behålla vätskebalansen, särskilt om det är varmt. Vi brukar runda av med en samling runt fiskekortet för att prata om vad vi sett och upplevt. Lite kex eller frukt gör det hela lite extra mysigt.
Lycka till!
/Linda
Föra många är den här veckan den första på en förhoppningsvis lång, spännande och solig semester. Några som har semester som vardag är seglargfamiljen Hammarberg som bloggar hos oss varje månad. Nu senast har de besökt söderhavsön Vanuatu.
Det sägs att de första européerna som steg iland på Vanuatu genast blev dödade och uppätna. Men bortsett från det skiljer sig nog inte vår upplevelse av dessa söderhavsöar nämnvärt från den som de tidigare upptäcktsresandena mötte, för flera hundra år sedan. Här står tiden stilla. Vårt besök på Vanuatu har därför varit något av det mest intressanta under hela vår resa. Men det finns många bra skäl att besöka Vanuatu. Här är några av dem.
1. Den aktiva vulkanen Yasur
Det dova mullret övergår i en öronbedövande explosion, och marken vibrerar när brinnande lava och glödande stenar slungas upp mot himmeln. Och följs av ett stort svavelstinkande rökmoln som färgas rött i skenet från de brinnande massorna. Vulkanen Yasur på ön Tanna är en av världens mest lättillgängliga vulkaner. Med en fyrhjulsdriven bil kan man ta sig så nära som 150 meter från toppen, där man kan titta rakt ner i själva kratern. Otroligt häftigt. Och ännu bättre blir det när solen går ner. I Vanuatus övärld finns nio aktiva vulkaner, varav sju på land.
På ön Tanna finns en av världens mest lättillgängliga vulkaner.
2. Vrakdykning på Espiritu Santo
Under andra världskriget hade USA en bas med 100 000 man på ön Espiritu Santo, där de byggde vägar, flygplatser och la ut minor. En av dessa minor sänkte av misstag det egna 200 meter långa kryssningsskeppet President. Vraket, som ligger på 20-60 meters djup, är nästan helt intakt och lär vara varje dykares dröm. Medan den som föredrar att snorkla ska ta sig till Million Dollar Point, där amerikanarna efter krigsslutet dumpade all sin utrustning i havet. Vanuatu lär ha blivit erbjudna att köpa alla maskiner för en dollar stycket. Men regeringen tackade nej, i tron att amerikanarna ändå skulle lämna kvar allt gratis.
3. Uråldriga kulturer
Vanuatu är ett av de få ställen i världen där det fortfarande finns byar där man lever på samma sätt som man gjort i hundratals år – med undantag av kannibalismen. Men männen bär fortfarande penisfodral, och kvinnorna kjolar av strimlade blad. Och man lever helt i symbios med naturen. De traditionella byarna kan vara svåra att ta sig till, och bara ett fåtal tar emot besökare. Att låta en lokal researrangör arrangera besöket i förväg kan därför underlätta. Vanuatus huvudstad är en bra utgångspunkt.
4. Landdiving på Pentecost
Den anmärkningsvärda landdykningsceremonin, föregångaren till bungyjump, äger rum varje år på ön Pentecost mellan april och juni. Under ceremonin hoppar unga män utför 30 meter höga torn, med lianer knutna runt vristerna för att dämpa fallet precis innan de når marken. Medan resten av byn dansar och sjunger. Syftet är att fira skörden av rotfrukten jams, och bädda för en bra skörd även nästa år. Ceremonin är idag ett populärt turistjippo som lockar stora kryssningsfartyg till ön. Vi missade veckans show med bara en dag, men fick se byns småpojkar öva sig för framtiden. Helt ofarligt är det inte, dagen innan hade en ung man brutit ryggen och förlamats.
Landdykningstorn på ön Pentecost.
5. Världens lyckligaste folk
Det absolut bästa med Vanuatu är nog ändå dess befolkning. Och vi är inte förvånade över att Lonely Planet har listat folket här på Vanuatu som världens lyckligaste. För ingenstans har vi mötts av så många vänliga leenden. Landet har drygt 200 000 invånare, varav majoriteten bor i enkla hyddor utan vare sig elektricitet, rinnande vatten eller telefoni. Allt de äger är några enkla kokkärl och kläderna de bär på kroppen – ändå verkar de fullständigt tillfreds med livet. Vi har så mycket att lära av detta fantastiska folk.
Vår dotter Lovis byter sina lila ”converce-skor” mot en handflätad väska.
Nästa hälsning från oss på segelbåten Mary af Rövarhamn kommer från Salomonöarna om allt går som det ska. Fram till dess får du gärna följa våra öden och äventyr på http://symary.com/.
/Linda
Här kommer det senaste blogginlägget från Seglarfamiljen, som är späckat med bra information om malaria och bra tips på hur man undviker myggen.
Bild från Mary af Röverhamn på flickr.
Vi är tillbaka i Söderhavet! Seglatsen från Nya Zeeland till Vanuatu varade i åtta dygn. Ungefär lika lång tid som det tog för betten från de besvärliga nyzeeländska sandflugorna att sluta klia. Nu har vi istället nya blodsugare att bekymra oss över. Malariamygg.
30 000 resenärer drabbas varje år
Malaria finns i över hundra länder i världen. Och fler än 30 000 resenärer lär drabbas varje år av sjukdomen. Störst är risken i västra Afrika, och här i Oceanien. På Vanuatu ligger Malaria bakom fyra och en halv procent att landets dödsfall. Och på några öar uppges så många som trettio procent av barnen bära på smittan. Barn är generellt mer utsatta för malaria än vuxna.
Ingen profylax ger fullt skydd
Tyvärr finns det ingen profylax som ger hundra procent skydd mot alla former av malaria, i alla områden. Och biverkningar är vanliga. En resedoktor i Nya Zeeland hjälpte oss att välja rätt sorts profylax. De piller som våra barn tar kan ge mardrömmar och psykiska besvär. Medan vi vuxna riskerar illamående, och överkänslighet mot sol. Men än så länge vi klarat oss utan besvär. Hoppas det förblir så.
Reseförsäkring rekommenderas
Vid hög feber, som brukar vara det första symptomet på malaria, bör sjukhus uppsökas snarast. Men sådana är ovanliga ute på öarna. Det finns visserligen medicin som man själv kan ta vid misstänkt utbrott, men det är svårt att veta vilken typ av malaria man har drabbats av. Akut evakuering kan därför bli nödvändig. Resedoktorn berättade att han rekommenderar alla som reser i den här delen av världen att teckna en bra reseförsäkring.
Så skyddar man sig
Det säkraste sättet är slippa undan malaria helt är naturligtvis att undvika drabbade områden. På webben listar flera organisationer malariadrabbade länder; WHO är en av dem. Men det finns som sagt profylax. Och en hel del man kan göra för att skydda sig mot myggen och på så sätt minska risken även för andra
otrevliga sjukdomar, exempelvis denguefeber. Vi fick följande tips av reseläkaren:
- TAJMING: Undvik myggtäta områden två timmar före skymning till två timmar efter skymning. Det är då malariamyggen är som mest aktiva. De mygg som bär på denguefeber är däremot aktiva dagtid, och är vanligast under regnperioden.
- KLÄDER: Täck så stora delar av kroppen som möjligt, med löst sittande kläder i ljusa färger. Mygg gör det gärna lätt för sig, så glöm inte bort anklar och vrister där huden är som tunnast. Kläder kan impregneras, men bara på utsidan.
- MYGGMEDEL: Täck öppen hud med myggmedel. De med en hög koncentration av DEET är mest effektiva, men går hårt åt på både hud och kläder.
En koncentration över 50 viktprocent bör inte överskridas. Halter över 20 viktprocent bör undvikas på barn under tre år. Och 35 procent för barn över tre år.
- MYGGNÄT: Sov under impregnerat myggnät, men glöm inte att spraya med myggmedel innanför nätet innan du går och lägger dig. Det finns färdigimpregnerade myggnät att köpa, men effekten avtar med tiden. Man kan även impregnera själv.
- MILJÖ: Rum med luftkonditionering eller fläkt är att föredra för natten. Mygg dras till svett och värme. Men gillar varken rök eller vind. Något att tänka på i samband med val av restaurang eller bar på kvällen. Eller i vårt fall, val av ankarplats.
Ja, tänk att ett så litet djur kan ställa till med så mycket besvär. Men än så länge har vi faktiskt inte sett en endaste mygga. Kanske för att det har blåst så mycket sedan vi kom hit. Men det ändrar sig säkert snart. Hur som helst, det är underbart att vara tillbaka på varmare breddgrader – med eller utan mygg.
/Linda
ERV
