Gott nytt år! Vi börjar år 2012 med ett blogginlägg från den världsomseglande familjen Hammarberg, vilka Europeiska sponsrar med försäkring. För mer spännande läsning om familjens äventyr klicka här.
Det finns väl få fraser som är så förknippade med Australien som just G’day mate! Det skulle väl vara No worries då. Och det här säger en hel del om folket här. I Australien är det nämligen den mest naturliga sak i världen att behandla varandra som vänner, om det så är första gången man träffas. Att ta sig tid att prata en stund, eller hjälpa till om man kan. Till och med i Sydney, landets största stad med sina 4½ miljoner invånare. Mitt i julrushen.
Familjen Hammarberg har nått Sydney på sin seglats runt jorden
”Vill ni ha hjälp ut till bilen?” frågar ägarinnan till den lilla matbutiken när vi handlat färdigt. Samma kvinna som just avrundat några dollar ner när vi skulle betala, och lagt ner en extra chokladkaka till barnen i en av alla matkassar. Det är lilljulafton och vi har handlat ganska mycket. Ludvig förklarar att vi inte har någon bil, att vi har båten ankrad några hundra meter därifrån. Butiksägarinnan erbjuder sig genast att köra oss till jollen, men blir stoppad av kvinnan bakom oss i kön. ”Jag kan köra er, jag bor ändå i området.”
Pepparkaksbak med kompisarna på grannbåten. I Australien är det lätt att få nya vänner.
Nästa kväll sitter vi på spårvagnen, på väg hem från Svenska Kyrkan i centralaste Sydney. Vi har ätit svenskt julbord och tittat på Kalle Anka på storbildsskärm i kyrkan. Klockan börjar närma sig tolvslaget och folk önskar varandra god jul och småpratar lite. Upprymda och tagna av den goda stämningen råkar vi hoppa av en station för tidigt. Antar att vi ser lite förvirrade ut när vi upptäcker vårt misstag, för plötsligt öppnas dörrarna och vi kan stiga ombord igen. Väl framme vid rätt hållplats står spårvagnen kvar på perrongen ännu en gång, tills vi passerar förarhytten och föraren öppnar dörren för att önska oss god jul och försäkra sig om att vi verkligen kommit rätt.
Svenska Kyrkan i Sydney serverar julbord, och visar Kalle Anka för alla resenärer som längtar efter svensk jul.
Kängurur och fantastiska surfstränder i all ära, men det är helt klart australiensarna själva som vi uppskattar allra mest med Australien så här långt. Här har vi svenskar mycket att lära. Livet blir helt enkelt lite trevligare när man tar sig tid för varandra.
Familjen Hammarberg är ute på en världsomsegling. Med på resan är mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 5 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Den här gången skriver de från Marquesas-öarna.
En uppblåsbar jordglob blev till två pamplemousse och ett tjugotal bananer. Och några av barnens urvuxna kläder och en vintermössa värderades till ytterligare en bananstock och ännu fler pamplemousse. Senare på dagen fick vi tre kassar fyllda med citrusfrukter från en fiskare till priset av några meter rostig kätting och en schackel.
Vi hade just angjort Fatu Hiva, den ostligaste av Marquesas-öarna efter tre veckor till havs. Allt som fanns kvar i båtens fruktnät var några ensamma skrynkliga äpplen och vi njöt av lyxen att få frossa i färsk frukt.
Pamplemousse är Polynesiens motsvarighet till grapefrukt. Dock betydligt sötare, och mycket större. Vissa stora som fotbollar.
På Fatu Hiva finns ingen bankomat men inte heller några butiker så lokalbefolkningen har inget intresse av kontanter. Här är det byteshandel som gäller. Vi skrapade ihop vad vi hade och vandrade upp i byn på osäkra steg. Det här var ett nytt sätt för oss att göra affärer, och det kändes konstigt att stiga in i folks trädgårdar för att visa upp våra varor. Inte blir det lättare av att vi inte talar franska som utöver polynesiska som är det enda gångbara språket här. Men vi slappnar snart av, och lär oss att aldrig gå iland någonstans utan att ta med oss lite potentiella bytesvaror. För vem vill missa ett lysande bytestillfälle. Men alla vill inte ha något i utbyte, vi har vid flera tillfällen fått färsk fisk och frukt i gåvor. Och på flera ställen växer lime, kokosnötter och pamplemousse vilt, fria att plocka. Jorden i de gröna dalarna är rik, och polynesierna är ett generöst folk.
Hämtat bananer i byn. Stigen till hamnen går tvärs igenom floden.
Marquesas-öarna består av ett tiotal öar utkastade mitt i Stilla havet, den ena mäktigare än den andra. Höga berg och vattenfall, och frodiga tropiska dalar som går över i djupa vikar kantade av palmklädda stränder. Bara 6000 polynesier och några enstaka fransoser bor här på dessa otillgängliga öar, dit nästan alla varor måste fraktas med båt de 800 sjömilen från Tahiti. Var tredje vecka kommer fraktbåten, då är det fest. På tre av öarna finns vad som med polynesiska mått kallas små städer med ett fåtal mindre supermarkets där man kan köpa några enstaka varor till hutlösa priser. För sex tortillabröd får man betala drygt femtio kronor, ett paket mjukost kostar sextio kronor, äggen fyra kronor styck och tomaterna sextio kronor kilot. Och den törstige måste betala drygt trettio kronor för en liten öl, i butiken. Vad den kostar på en av de få restauranger som finns det har vi inte vågat undersöka närmare.
En vintermössa visade sig vara en otippat het bytesvara.
För den vanlige resenären kan det kanske kvitta om det är lite dyrt att leva när man bara stannar i några veckor. Men för oss som är på resande fot i flera år får man hålla lite mer i pengarna. Fyrahundra kronor om dagen har vi budgeterat för, och det ska räcka till allt – för både båt och besättning. Att segla är dock ett fantastiskt sätt att resa – inte bara för att vi kommer till platser som annars är svåra att besöka. Vinden är fri, och vi ligger gratis för ankar. Vi har hemmet med oss, kan fylla båten med mat när priserna är överkomliga, nu senast i Panama. Och all mat lagas ombord.
Tankarna går till den sommar när vi seglade norrut längs Norges västkust, ända upp till Lofoten och tillbaka. Innan vi lämnade Malmö bunkrade vi mat för tre månader, och havet bjöd på så mycket fisk och krabba vi kunde önska. Dyra marinor lyste med sin frånvaro eftersom få fritidsbåtar hittar dit. Och vinden var fri och båtdiesel subventionerad i detta oljerika land. Vi upplevde vår billigaste semester någonsin i Norge, också kallat världens dyraste land.
Likheterna med Norge är flera. Ja, Marquesas är den enda plats vi än så länge besökt som kan konkurrera med vårt grannland i storslagenhet och skönhet. Och det säger inte lite. Det ryktas att även Nya Zeeland kan komma att bubbla in på topplistan. Det återstår att se, till vintern är vi där om allt går som det ska. Men vägen är västerut är lång, och vi har bara fyra månader på oss innan cyklonsäsongen drar in över Söderhavet. Då gäller det att vara ur vägen.
Naturen på Marquesas-öarna är som hämtad ur Sagan om ringen.
Nästa destination är Toumotus-atollerna några dagars segling söderut. Men först ska se till att fylla fruktnäten till bredden, för det enda som lär växa på dessa platta sandholmar är kokospalmer. Å andra sidan så ska djurlivet under ytan vara desto rikare. Det ser vi framemot.
Mary af Rövarhamn för ankar på Fatu Hiva, Marquesas
Familjen Hammarberg som är på en världsomsegling och skriver nu om sina senaste upplevelser i Panama. Ombord finns mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Läs gärna även deras första, andra, tredje, fjärde och femte inlägg.
Med djävulsbuss i Panama City
”Det ni inte får fixat i Panama det får ni inte fixat förrän Nya Zeeland”, så säger alla som seglat i Stilla Havet. Och därför var det inget svårt beslut att återvända till Panama City när vår motor havererade på väg mot Galapagos för en knapp vecka sedan. Och här befinner vi oss nu, mot vår vilja. Och ärligt talat så är det inte ett särskilt trevligt ställe att vara på. Varmt, fuktigt, smutsigt vatten och en förfärlig trafik. Men det finns en sak vi verkligen gillar med den här stan, och det är stadsbussarna.
Vi har under hela resan upplevt att ett av de absolut bästa sätten att uppleva den lokala kulturen i ett land eller i en stad är att åka lokaltrafik. Och barnen älskar det. Jag vet inte hur många gånger vi har frågat vad de uppskattat mest efter en dag full med äventyr, och svaret blir nästan alltid det samma: ”Bussen!” Panama är inget undantag, tvärtom.
Föreställ dig ett gigantiskt hippiekollektiv som beslutat sig för att starta ett bussbolag tillsammans. Var och en med sin personligt utsmyckade gamla skolbuss, täckt med handmålade religiösa eller psykedeliska mönster och dekorerade med färgglada lampor som blinkar i takt med salsa- och reggaetonerna som strömmar ut ur bussens högtalare. Inte en enda den andra lik, och alla med ett personligt namn. Panamas stadsbussar är en upplevelse i sig. Och än så länge finns det gott om dem. Tvåtusenfemhundra, sägs det.
Många av bussarna är så dekorerade att det bara återstår en liten fri fläck på framrutan, och det är svårt att föreställa sig hur den tillbakalutade föraren faktiskt kan se vad som föregår runt omkring honom. Enligt Diosdere, en av stadens trettiotusen taxichaufförer, utgör stadsbussarna en stor fara i trafiken, särskilt för fotgängare. Flera hundra dör varje år, och ännu fler skadas. Och kanske är det också därför som bussarna går under smeknamnet Los Diablos Rojos, de röda jävlarna.
”Ta en taxi istället”, råder de flesta. ”Att åka buss i Panama är farligt!” Men frestelse blev för stor. ”Det borde rimligen vara farligare att vara utanför bussen än inuti”, tänkte vi och steg ombord. Däremot saknas både tidtabell, ruttplan och busshållsplatser, så alldeles enkelt är det inte. En stadskarta hade nog underlättat; namnen på start- och ändstation är målade med stora bokstäver tvärs över hela framrutan. Men vet man ungefär vart man ska och kan några ord spanska kan man alltid fråga sig fram, vilket vi gjorde. Och det gick bra. Vi kom nästan rätt, utan en skråma. Och viktigast av allt, barnen älskade det. Ja, faktum är att vi knappt han hoppa av den första bussen innan Lovis och Otto ville stiga på nästa.
Att åka stadsbuss seglar helt klart högt upp på topplistan över måsten för den som besöker Panama City, särskilt i rusningstrafik då pulsen är som högst. Men det gäller att skynda sig, för de karakteristiska ”röda djävulsbussarna” är snart ett minne blott. I december påbörjade Panama en reglering av landets transportsystem. De gamla stadsbussarna ska successivt ersättas av en helt ny tunnelbana, och 1000 moderna Volvo-bussar – tillverkade i Borås.
Flera av de nya bussarna har redan börjat rulla på Panamas gator, och landets regering kommer successivt att köpa upp alla privatägda stadsbussar. Hela reformen beräknas vara klar i januari 2014. Det nya transportsystemet kommer inte bara spara tid för hundratusentals panamaner varje dag, det är också en vinstlott för miljön. Förhoppningen är också att de nya bussarna ska spara liv. En positiv utveckling med andra ord, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett uns av sorg. Jag, mina två barn och alla de tusentals ungdomar som varje dag slåss om en plats på en av Panamas absolut häftigaste stadsbussar.
Nästa inlägg här på Europeiska-bloggen kommer förhoppningsvis från Galapagos, om vi får ordning på motorn vill säga. Håll tummarna!
Familjen Hammarberg som är på en världsomsegling befinner sig nu i Cartagena, Columbia. Ombord finns mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Läs gärna deras första, andra, tredje och fjärde inlägg.
Cartagena, kontrasternas stad
Sedan en vecka tillbaka befinner vi oss i staden Cartagena på den Colombianska kusten. Vårt första och troligen resans enda stopp på den sydamerikanska kontinenten.
Cartagena grundandes av spanska kolonisatörer 1533, och blev snabbt den viktigaste spanska hamnen längs den karibiska kusten. Här samlade de allt det guld och de skatter som man plundrade från indianerna, innan det skeppades hem till Spanien. Men spanjorerna var inte de enda bovarna i regionen och staden drabbades snart av återkommande piratattacker. Det hela slutade med att spanjorerna omringade hela staden med en 12 km lång mur med en rad strategiskt placerade fort och utsiktstorn.
Muren och de gamla byggnaderna finns kvar än idag och utgör grunden i Cartagenas världsarvslistade stadskärna. Idag är det mest amerikanska turister och gatuförsäljare som trängs i stadens historiska centrum. En bit bort, längs stranden, växer nya skyskrapor upp som svampar i skogen. Det finns redan långt fler än man kan räkna, och trots att staden till invånarantalet inte är större än Stockholm går tankarna till New York. Kanske gör de numrerade gatorna sitt till.
Kontrasterna är enorma. Och då tänker jag inte bara på kontrasterna i stadens arkitektur utan också på skillnaden mellan fattiga och rika. Medan de rika glider fram i glänsande cityjeepar, använder lokala hantverkare fortfarande vagnar med stålskodda hjul. De som har det lite bättre ställt har kanske en åsna, men de flesta drar sin vagn med mankraft.
Här är arbetskraften inte värd mycket. Men varor är desto dyrare. Att hyra en surfingbräda kostar 135 kronor i timmen, men att få en instruktör på köpet kostar bara 15 kronor extra. Att åka taxi tvärs över hela stan kostar aldrig mer än 30 kronor. Medan maten är lika dyr som i Sverige – en passionsfrukt kostar runt femman medan den himmelska juicen gjord på minst fyra likadana färska frukter sällan kostar mer än en tia på någon av stadens många uteserveringar.
Många förknippar Colombia med narkotikahandel, gerilla och andra våldsamheter. Den colombianska konflikten har sina rötter i de sociala orättvisor som finns i landet. Ett feodalt system med förmögna storgodsägare och fattiga småbönder. För många fattiga i Colombia har kokainet varit som en lottovinst. Med tiden har kokainet blivit en motor i konflikten, och landet räknas som världens största producent av just kokain.
För mindre än tio år undvek seglare den colombianska kusten på grund av den höga kriminaliteten. Men idag beskrivs Cartagena som en säker stad, och vi har inte upplevt något som motstrider detta. Kanske har de många poliserna något med saken att göra. Ja, så här många poliser har vi aldrig sett tidigare.
Men en sak är säker, den vänlighet som det colombianska folket utstrålar är inget man skrämmer fram oavsett hur många poliser som trängs på gatan. Den är äkta, och får oss att trivas. Men till helgen seglar vi vidare. Mot San Blas, Kuna-indianernas eget rike.
Den seglande familjen Hammarberg har korsat Atlanten, seglat runt Västindien och har nu lämnat Venezuelas pirathärjade kust bakom sig. Familjen Hammarberg är på en världsomsegling och med ombord finns Linda, Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Läs gärna deras första, andra och tredje inlägg.
Gastar och pirater, sjörövare och kamrater!
Skattkartor, snackande papegojor och pirater med träben och lapp för ögat. Hollywoodsuccéer som Pirates of the Caribbean har gett gamla sjörövarhistorier renässans. Och de flesta utspelar sig här i Karibien. Turistindustrin romantiserar över områdets skrämmande förflutna. Och vi på Mary av Rövarhamn hänger på vågen med Jolly Roger hissad i topp.
Men faktum är de flesta sjöfarare än idag lever under ett ständigt hot från den moderna versionen av 1600-talets pirater. Sjörövarskeppen har bytts mot små snabbgående motorbåtar, och sablarna mot automatvapen. Och de är hänsynslösare än någonsin.
En tydlig trend bland moderna pirater verkar vara att ta gisslan, vilket ofta förknippas med väldigt höga lösensummor. Mina tankar går till den danska familj som nyligen tillfångatogs av somaliska pirater – än så länge med oviss utgång. Och det är just utanför Somalias kust som problemen är som allra störst. Just nu lär över 700 sjömän vara i de somaliska piraternas våld. Hur mycket våra smågastar skulle betinga i lösensumma vågar jag inte ens tänka på.
Somalia kommer vi att undvika till varje pris. Men det finns även andra platser där man behöver vara lite extra försiktig. Här i Karibien koncentreras problemen den senaste tiden kring östra Venezuela, och vattnen däromkring. Så när det var dags för oss att lägga öarna i östra Karibien bakom oss för att segla vidare västerut mot Panamakanalen såg vi till att hålla vad som anses som tryggt avstånd från Venezuelas kust. Men den som följer oss på vår blogg har ändå kunnat läsa om min paranoia så snart en främmande båt närmade sig.
I skrivande stund befinner vi oss på ön Curaçao, 40 sjömil utanför Venezuelas nordvästra kust. Att segla här anses säkert. Ön påminner om ett Holland i miniatyr ända sedan den dagen holländarna koloniserade ön på 1600-talet. Som enda fritidsbåt har vi fått tillstånd att förtöja vår båt vid Willemstads stadskaj, granne med de charmiga venezuelanska båtar som förser stadens ”flytande marknad” med färsk frukt och andra färgstarka doftande varor från den stora kontinenten i söder.
Jag gillar våra båtgrannar från Venezuela. Efter några dagar vid kajen hälsar de vänligt och igenkännande, börjar småprata lite. De bryr sig, men är aldrig påträngande. Jag känner ett visst mått av sorg när jag tänker på att jag inte vågar besöka deras hemland. Bara för tio år sedan räknades Venezuela som helt fritt från sjöröveri, men problemen har ökat dramatiskt med de politiska motsättningarna i landet. Låt oss bara hoppas att det kan ändras tillbaka lika snabbt igen …
Det är dags för familjen Hammarberg att lämna en rapport från Västindien efter att ha korsat Atlanten (läs gärna det första och andra inlägget). Familjen Hammarberg är på en världsomsegling och med ombord finns Linda, Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav.
2 vuxna + 2 barn, i en liten båt på ett stort hav
Min man och jag lever vår dröm, inte barnens. Det ska vi inte hyckla med, även om våra smågastar är stolta som tuppar över att de ska segla till Söderhavet precis som Pippi Långstrump. En förutsättning för vår resa är att alla trivs med livet ombord. Att barnen får sin dos av stimulans i hamn finns det inget tvivel om. Men tanken på hur vi ska undvika att de blir uttråkande och rastlösa under de långa etapperna har oroat oss en hel del. Den lilla yta vi har att röra oss på är trots allt ganska begränsad.
Den 12 januari lämnade vi Kap Verde öarna utanför Afrikas kust med kursen satt på Tobago i södra Karibien. Det var dags att korsa det första av de stora världshaven: Atlanten. En resa som beräknades ta tre veckor utan land i sikte. Men vinden var starkare än väntat, och redan den 27 januari kunde vi kasta ankar i Pirate’s Bay utanför den sömniga lilla byn Charlotteville på nordvästra Tobago.
Trots hård vind och besvärlig sjö hanterade smågastarna överseglingen med glans. Inte ens sjösjukan bet på dem den här gången. Vi har tidigare under resan sett tendenser till att barnen blir mer rastlösa i hamn än till sjöss, och ännu en gång fick vi denna bild bekräftad. Kanske beror det på att vi vuxna anstränger oss lite extra för att barnen ska ha det roligt när vi seglar, att vi försöker ta vara på tiden tillsammans och göra något gott av den.
Egentligen krävs det inte något extraordinärt för att barnen ska trivas till sjöss. Det som uppskattas mest är enkla saker som att fiska, läsa böcker, spela spel, pyssla, baka kakor och fika. Oj, vad vi fikade på Atlanten – minst tre gånger om dagen. Och så pratade vi mycket, tog oss tid att faktiskt lyssna på varandra. Nåja, barnen pratade mest och vi vuxna lyssnade. Men de njöt av uppmärksamheten, det var tydligt.
Vår båt, Mary af Rövarhamn, är utrustad för att vara enkel att hantera även på en person. Och vid stabila vindar kan det gå flera dagar utan att vi behöver ägna båten någon större uppmärksamhet. Vindroder och autopilot ser till att hålla båten på kurs och gps:en talar om var vi är. Allt vi behöver göra är att se till så att vi inte kolliderar med något annat fartyg där ute, vilket inte är särskilt ansträngande till havs. Under hela Atlantöverfarten såg vi bara sex andra båtar, varav ingen var på kollisionskurs. Men visst händer det att båten kräver bådas vår tid, och då brukar dvd-spelaren stå för underhållningen ombord – till smågastarnas stora förtjusning.
Att segla jorden runt med små barn är kanske inte det enklaste sättet att resa, även om det har sina fördelar att ha hemmet med sig var man än är. Men jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket barn faktiskt klarar av, så länge de har roligt. Att våra smågastar nästan dagligen tjatar om att vi ska ut på havet igen måste ses som ett tecken på att de trivs med livet till sjöss. Låt oss bara hoppas att det håller i sig hela varvet runt.
Men i ärlighetens namn, det är inte de stora överseglingarna som driver oss. De är bara en förutsättning för att ta oss till nya platser, att möta nya kulturer och människor. Och när det kommer till just detta, att lära känna lokalbefolkningen och bygga broar mellan olika kulturer, ja då är våra två små lintottar de bästa dörröppnare man kan tänka sig. Det har inte gått en dag sedan vi angjorde Tobago utan att vi fått bevis för detta. Karibien har tagit emot oss med öppna armar!
Läs gärna mer om vår resa på vår blogg, annars hörs vi här på Europeiskabloggen om en månad igen.
Det är dags för familjen Hammarberg, som befinner sig på Kap Verde, att skriva sitt andra blogginlägg (läs det första här). Familjen Hammarberg är på en världsomsegling och med ombord finns Linda, Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav.
När hjälpen är långt borta
Sommaren 2009 satte vi kursen mot Skottland. Framförallt för att uppleva de vilda vackra Hebriderna, men också för att testa hur redo vi faktiskt var för att segla längre etapper med barnen. En blåsig natt råkade min man Ludvig ut för en allvarlig handskada – mitt på Nordsjön, flera dygn från närmsta land. Tanken på att hantera båt, två små barn och en skadad make fick mig vid tillfället att känna mig väldigt ensam där ute på havet. Jag ryser fortfarande vid tanken. Men vi konstaterade snart att situationen inte var värre än att Ludvig kunde ta sina vaktpass, och ett par dagar senare angjorde vi den norska kusten utan vidare komplikationer. Idag har Ludvig nästan full funktion i sin hand, men en molande värk kommer och går. Som om den vill påminna oss om att inte glömma bort hur utsatta vi faktiskt är där ute.
Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Trots mängder av säkerhetsutrustning och 26 olika vaccinationssprutor kan vi aldrig skydda oss mot all världens olyckor och baciller. Istället gäller det att vara väl förberedd.
Tiden efter olyckan på Nordsjön följdes av riktigt bra samtal kring prioriteringar och säkerhet ombord. Vi behövde först och främst en bättre lösning för att förhindra att bommen kommer farandes med full kraft om man får back i storseglet, vilket var orsaken till olyckan. Men vi ville också ha en satellittelefon för att kunna konsultera läkare eller kalla på hjälp oavsett var vi befinner oss. Och så behövde vi mer kunskap om hur man hanterar olycksfall ombord. Därmed var prioriteringarna satta inför den stundande världsomseglingen.
Med imponerande hjälp från skeppsläkaren Carl Antonson har vi utrustat vår båt Mary af Rövarhamn med relevant litteratur, sjukvårdsutrustning och ett skeppsapotek som heter duga. Vi har deltagit på diverse kurser och föredrag för att lära oss hantera olika medicinska situationer. Och skeppsläkaren har generöst delat med sig av sin kunskap i hur och när man ska använda alla de mojänger och preparat vi har ombord.
Ja, han och hans fru, som också är läkare, arrangerade till och med en privat liten ”sykurs” inför avsegling. Att skeppsläkaren dessutom ställer upp med dygnet-runt-support via telefon är en enorm trygghet. Av den anledningen är båten numera också utrustad med en satellittelefon.
Idag känner vi oss väl förberedda, men vi är smärtsamt medvetna om att det kan det uppstå situationer som vi inte kan hantera ombord. Och då är det skönt att veta att vi har en bra reseförsäkring (Europeiskas Reseförsäkring Extrem), som även ersätter räddning i en nödsituation. I likhet med andra försäkringar hoppas vi naturligtvis att vi aldrig behöver använda den. Men det är nog att hoppas på för mycket. Faktum är att vi redan fått glädje av försäkringen när vår jollemotor blev stulen på Gran Canaria. Men det hade ju lyckligtvis inget med varken olycksfall eller sjukdom att göra.
I skrivande stund befinner vi oss på Kap Verde, några ensliga vulkanöar utanför Afrikas västkust. Peppar, peppar har vi inte drabbats av några allvarliga skador eller sjukdomar sedan vi lämnade Sverige i somras. Nåja, kapten satte faktiskt vinkelkapen i armen på Gran Canaria, men klarade sig undan med ett förhållandevis ytligt sår. Annars inget annat än den obligatoriska magsjukan, ett par infekterade sår och nu senast några dagar med hög feber. Jämfört med samma period förra året, när barnen drog hem nya baciller från dagis var och varannan dag, är detta rena rama hälsoresan. Och ute till havs finns varken baciller eller virus att smittas av, förutom de vi får med oss ombord förstås. Så nu ska vi se till att bli ordentligt friska innan vi avseglar härifrån. Nästa etapp går nämligen över Atlanten mot Karibien, vår längsta sträcka någonsin – tre veckor till havs utan land i sikte!
Vi på Europeiska är glada att kunna presentera en ny gästbloggare, nämligen Linda Hammarberg som seglar jorden runt med sin man Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. Familjen har bloggen S/Y Mary och kommer dessutom skriva exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Först ut berättar Linda om hur det gick till när familjen beslöt sig för att segla jorden runt.
Hela familjen Hammarberg
”Ett drygt decennium har passerat sedan idén om att segla jorden runt först kom på tal. Året var 1999. Ludvig och jag gick hand i hand längs piren i Pasito Blanco, en liten hamn på Gran Canarias sydkust. Vi pratade om framtiden, tittade på båtar och drömde oss bort.
”Okej, vi gör det. Vi köper en större båt och seglar ut i världen. Men då vill jag ha en sådan där”, sa jag och pekade på en vacker tvåmastad segelbåt som låg förtöjd vid kajen.
I skrivande stund befinner vi oss återigen i Pasito Blanco. Vad som enkelt kunde ha avfärdats som två ungdomars romantiska drömmar är på väg att bli verklighet. Den 1 augusti satte vi kursen söderut från Sverige, i sällskap av våra två små sjöbusar. Fyraåriga Lovis och hennes tre år gamla lillebror Otto har bott ombord på vår segelbåt Mary af Rövarhamn sedan de lämnade BB. Och båten, ja den är precis en sådan där som låg här på kajen för elva år sedan.
Lovis och Otto ombord S/Y Mary
Exakt hur länge vår resa kommer att vara är svårt att säga. Men vi har några år på oss innan skolan början på allvar. Barnen vill naturligtvis gärna segla till Söderhavet och Kurrekurreduttön, som Pippi. Så Tabaröarna öster om Papua Nya Guinea, som antas vara Astrid Lindgrens förlaga till Kurrekurreduttön, är målet för vår resa. Vilken väg vi tar dit eller hem får framtiden utvisa. Det är halva tjusningen, att ta det lite som det kommer.
Att upptäcka världen tillsammans med sina barn är fantastiskt. Men det är också ett stort ansvar; trots mängder av säkerhetsutrustning och 26 olika vaccinationssprutor kan vi inte skydda oss mot all världens olyckor och bacillusker. Vi är därför oerhört glada för att Europeiska sponsrar oss med en reseförsäkring som hjälper oss att genomföra vårt livs äventyr på ett tryggt sätt.
Om bara några dagar sätter vi kursen mot Kap Verde. En resa som beräknas ta en dryg vecka, i rask promenadtakt. Ja, långsammare sätt att färdas får man leta efter, men så hinner vi se och uppleva desto mer. Läs gärna om våra öden och äventyr så här långt på www.symary.com, där du också kan se aktuell position.
Sofia och Maria på båten Cantare är på långsegling under 1 års tid. Vi sponsrade dem med varsin Reseförsäkring Extrem och de har gästbloggat hos oss en gång i månaden (du finner deras tidigare inlägg här). Nu har de återvänt till Höganäs efter ett års seglats och skriver här om året ombord Cantare!
Borta bra men hemma bäst, eller?
Så kom dagen vi på många sätt längtat efter, men också fruktat för, det var ju då vi skulle segla hem. Efter några sköna citydagar i Köpenhamn seglade jag och Maria upp till Helsingör, vårt lilla gömställe innan hemkomsten. Innan vi kunde segla hem hade vi en del att stå i, ett års seglande sätter sina spår och Cantare såg inte riktigt lika fin ut som när vi lämnade Sverige. Lite autosol, det vill säga polermedel, gjorde snabbt susen på de rostfria ytorna och sen skrubbades däck och skrov. Det fanns en del att göra i salongen, byssan och på toaletten också. Sedan väntade en aha-upplevelse då vi städade ur alla små vrår på båten och hittade bortglömda saker. Otroligt så mycket vi har kunnat förvara på den lilla båtytan! Det mesta har vi på något sätt använt, men fullt så många plåster som vi hittade lite varstans har vi som tur var inte behövt!
På lördagsförmiddagen kom våra kära matroser, Emelie Paulsson och Catrine Ingerup för att segla med oss hem till Höganäs. Emelie har seglat med oss båda atlantöverfarterna och Catrine var med oss i Västindien en stund och seglade sedan med till Azorerna. Vid lunch kastade vi loss för vår sista seglats på detta äventyr, Helsingör-Höganäs. Solen stekte från en klarblå himmel och det kändes nästan som om vi var tillbaka i Västindien igen. Dock bjöd Öresund inte på något turkosblått vatten, det var snarare mörkgrått och när vi korsat sundet och närmade oss fyren Svinbådan utanför Höganäs var vi nästan hemma.
En motorbåt kom ut och eskorterade oss sista biten in till väntande familj, vänner och bekanta som hade radat upp sig på bryggan. Det var en mäktig syn att se dem stå där och vinka med ballonger, flaggor och ett segel där det med rosa text stod ”Välkomna hem Cantare”. Kan man få ett finare mottagande? Jag tror inte det! Maria styrde fint in Cantare till bryggan samtidigt som pappa inledde ett fyrfaldigt leve och sedan tog morfar och mamma ton och sjöng en välkomstvisa. Det var rörande att se alla nära och kära stå där och välkomna oss! Den ena champagnekorken efter den andra flög i luften, champagne sprutades och vi blev snabbt serverade rosa bubbel. Hand i hand tog vi sedan tillsammans våra första steg i land medan kamerablixtarna smattrade, lite som att vara stjärna för en dag, underbart! Därefter väntade kramkalas och karibisk välkomstfest, en fest som med romens hjälp varade in till småtimmarna.
Det har nu gått några dagar sen vi kom hem och vi börjar väl så smått ”landa” igen. Det är fantastiskt roligt att ha kommit hem och att ha fått träffa alla nära och kära igen. Samtidigt känns det lite konstigt eftersom tiden här hemma verkar nästan ha stått still – medan vi har upplevt så mycket. Verkligheten verkar även stressig, så frågan är om vi inte bara skulle segla iväg igen?
Det har varit ett fantastiskt seglingsår, självklart har det inte varit piña coladas och glidarsegling hela tiden, men på det stora hela, ett otroligt äventyr! Jag vet att jag talar för Maria också; vi har båda längtan tillbaka till havet. Vi har båda drömmar om framtida jordenruntseglingar och andra seglingar, kanske med familj och barn, vem vet? Men nu väntar nya äventyr på land, ett tag i alla fall! I höst kommer Maria vara i Malmö och läsa grafisk design, jag kommer vara i Göteborg eller Stockholm och göra färdigt civilekonomstudierna.
Innan jag sätter punkt för denna gång vill Maria och jag passa på att tacka er kära bloggläsare för ert stöd och all rolig feedback vi fått under tiden, utan er hade detta äventyr inte blivit det samma. Vi vill även passa på att tacka Europeiska för ett mycket fint samarbete, utan dem hade vi kanske inte kommit hem så hela som vi gjort! Tusen tack!
Sofia och Maria på båten Cantare är på långsegling under 1 års tid. De är sponsrade med varsin Reseförsäkring Extrem och gästbloggar hos oss en gång i månaden (du finner deras tidigare inlägg här). Nu har de korsat Atlanten, igen, och är tillbaka i Europa. Här skriver de om den 30 dagar långa överseglingen, ofrivillig diet och sökandet efter Loch Ness i Skottland.
Tillbaka i Europa – snart hemma…
Det är med blandade känslor vi nu börjar närma oss Sverige. Visst gläder vi oss mycket till att träffa alla nära och kära, som vi saknar så otroligt och inte sett på ett helt år. Nya spännande äventyr väntar på hemmaplan, men samtidigt är det nästan lite vemodigt att tänka på att vi om mindre än två veckor är tillbaka i verkligheten igen och det fantastiska seglingsåret är till ända.
Mycket har hänt sedan sista livstecknet från oss som kom ute på Atlanten! Vi hade det ju lite kämpigt med diverse problem såsom strömförsörjningsstrul, lågtryck och vatten överallt, och innan vi nådde fram till Horta, Azorerna skulle vi utsättas för fler prövningar… Ungefär en vecka innan Azorerna tog gasflaskan vi hade fått påfylld precis innan avresan från Kuba slut en dag då vi skulle laga lunch. Det var väntat och det var ju bara att byta flaska tänkte vi, vi har ju en full till! Bytte flaskor gjorde vi, men kom det någon gas? Nej! Flaskan vi hade fått fyllt tidigare på Kuba och som skulle vara full var tom! Någonstans på Kuba hade vi blivit lurade, så frustrerande!
Det fanns inte så mycket mer att göra än att ransonera de återstående konserverna, kexen och de andra matvarorna och ställa in sig på att äta kalla konserver en vecka. Vill man så går det! Man kan hitta på diverse spännande kombinationer med kalla konserver och kryddor, vad sägs om svamp med senap och parmesanost? Majonnäs hade vi mycket av och blev en favorit och vår största fettkälla! När vi hade tillräckligt med ström körde vi vattenkokaren och kunde lyxa till det med varm choklad, kaffe, te och blåbärssoppa. Koka pasta med vattenkokaren var tyvärr inte lika lyckat! Sakta men säkert gick dagarna och det var fyra trötta men oerhört glada seglare, med byxorna lite löst hängande, som ankom Horta, Azorerna efter 30 dagar ute på Atlanten.
Champagnekorkarna flög snabbt av i hamn och lika fort var tankarna på alla problem över Atlanten borta. Att komma till Europa var lite som att komma hem, restauranger med god mat och supermarkets med bra matvaror. Efter tiden på Kuba utan större utbud på livsmedel och Atlantdieten var det mycket som kretsade kring mat och de tappade kilona var snart tillbaka igen. Vi besökte berömda Peter’s Sport Café, den kända seglingsbaren där seglare från alla möjliga ställen samlas och försöker överträffa varandra med den ena seglingshistorien efter den andra…
På Azorerna beslutade Maria och jag att det var dags att ta lite semester ifrån varandra. Att leva på en liten segelbåt 24 timmar om dygnet i ett år gör att man ibland behöver en paus från varandra för att hitta ny energi och faktiskt kunna sakna varandra. Därför seglade jag ifrån Azorerna med några norska seglingvänner till Dublin och senare vidare till Skottland, Danmark och nu Norge. Maria seglade från Azorerna tillsammans med sin pappa (Cantares ägare) till England och sedan vidare tillsammans med vänner längs Engelska kanalen och Nordsjön till Tyskland.
Skottland får högsta betyg, och bjudet på fantastiskt landskap och otroligt härliga människor! Jag seglade tillsammans med de norska båtarna genom flera kanaler, bland annat Caledonian Canal som går genom Loch Ness. Tyvärr visade sig inte sjöodjuret Nessie, men många spännande sälar, delfiner, valar och fåglar har vi sett under turen. Det fantastiska skotska landskapet består mest av höga berg och djupa dalar. En dag besteg vi Storbrittanniens högsta berg, Ben Nevis, 1343 meter över havet och toppen var snöbeklädd på flera ställen. Återigen en påminnelse om att konditionen avsevärt måste förbättras när vi kommer hem! Skottarna har alltid ett leende på läpparna och vi fick många goda pratstunder runtomkring på pubarna bland whiskey och säckpipor.
Därefter väntade Nordsjön, där vi tidigare haft dåliga erfarenheter. Emellanåt var det tjock dimma,men denna gång gick allt fint! Norges skärgård är en pärla och nästan lika fint som svenska. I Fredrikstad fick jag en liten generalrepetition inför vår hemkomst den 10:e juli då båten jag seglade på, Safari, togs emot efter sitt seglingsår av familj och vänner. Maria å andra sidan fick sin generalrepetion i Fowey, England då hon var med och välkomnade hem en kompisbåt, Starfire. I skrivande stund är Cantare på väg genom Kielkanalen och jag är i Oslo några dagar innan jag åker ner till Köpenhamn för att möta upp med Maria och mönstra på Cantare igen. Efter helgen väntar en sista vecka med Sailing Cantare-äventyret, den 10:e juli någon gång mellan 15.00 och 16.00 seglar vi hem till Höganäs hamn. Alla är hjärtligt välkomna på fest i hamnen i äkta Caribbean style!
ERV
