Som ni har kunnat läsa tidigare så sponsrar Europeiska äventyrsfotografen Fredrik Schenholm. Bland annat så kommer han att blogga exklusivt för oss och berätta om sitt jobb och sina äventyr. Här kommer hans första inlägg där han berättar om det kluriga i att lyckas med den perfekta bilden.
Redan i september började jag planera inför drömbilden. Allt såg så bra ut. Den italienska vulkanen Etna var mitt inne i en utbrottsfas, och det var inga tecken på att den skulle lugna ner sig. Nu var det bara snön som fattades, och Etna brukar få mycket snö. Jag var faktiskt där och åkte skidor för 2 år sedan, då jag och Fredrik Ericsson tog oss upp till den södra toppkratern. Men då sov hon, Etna alltså.
Och det är just det min drömbild handlar om, att kombinera skidåkning och vulkanutbrott i samma bild. Två element som inte är helt enkelt att kombinera. Jag har tänkt mycket på vad som krävs:
Ett vulkanutbrott Detta är väldigt svårt att planera på förhand. En vulkan med snö på Det finns egentligen två platser för mig som är aktuellt, d.v.s. som ligger inom rimligt avstånd. Det är Island och Italien. En skidåkare Inte vilken skidåkare som helst, utan en skidåkare som är sugen och villig att ta sig an vulkanens spännande moment. Jag har några skidåkare på lager… Lava Alla vulkanutbrott sprutar inte lava. Men för att verkligen få till drömbilden så vill jag ha en lavasprutande krater. Ljus Eller snarare inget ljus. De 18 vulkanutbrott som Etna har bjudit på hittills i år har hållit på i 30 min till 8 timmar. Och om utbrottet sker under dagtid så lyser inte lavan som jag vill att den ska göra. Utbrottet måste alltså hålla på när solen ligger under horisonten. Vind Eftersom jag vill komma nära inpå utbrottet måste vindriktningen vara rätt. Blåser det mot oss skapar detta utmaningar som: aska i kamerautrustningen, grå snö och hälsorisker. Tid Eftersom vulkanutbrotten inte går att beställa så måste både jag och skidåkaren ha tid att resa dit. Men vi pratar om drömbilden, så jag antar att vi tar oss tid.
Nu sitter jag här, på mitt kontor i Göteborg och följer Etnas utveckling via webbkameror, temperatur- och snöutveckling samt seismiken (jordbävningar är ett tecken på magmarörelser inne i vulkanen). Och det ser dåligt ut på Sicilien. Varma vindar, ingen snö och inga tecken på att Etna ska ha ett utbrott. Både jag och Tormod Granheim (norsk skidäventyrare som jag arbetar otroligt mycket med) har varit stand by sedan början av december, men nu börjar vår tid att ta slut – för denna gång.
Om en och en halv vecka åker jag ner till Engelberg i Schweiz. Där blir det vanligt jobb som till största del innebär skidfotografering. Januari är fullbokad med reportageresor, katalogfotograferingar och fotokurser. Efter en regnig höst i Göteborg välkomnar jag de snöfyllda bergen i Alperna!
Och det är just det fullspäckade schemat, inte bara i januari, utan egentligen hela vintern och våren som gör jakten på drömbilden något komplicerad. Men vem har sagt att drömmar ska vara enkla att uppfylla?
Fredrik Ericsson på toppen av Etnas södra toppkrater
Familjen Hammarberg är ute på en världsomsegling. Med på resan är mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 5 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Vissa dagar är fulla av äventyr på land, andra dagar hittar man lyckan i att bara vara tillsammans ombord på båten.
06:00 ”Gomorron”, säger Ludvig och kryper ner bredvid mig. Han är kall efter ännu ett nattpass i sittbrunnen. Vi lämnade Tonga för snart fyra dygn sedan, med kursen satt på Nya Kaledonien som blir vårt sista stopp i Söderhavet. I alla fall för i år. Regnsäsongen närmar sig med stormsteg och med den de tropiska oväder som vi seglare helst undviker. Vi planerar att tillbringa säsongen i södra Australien och Nya Zeeland, båda utanför riskområdet.
06:20 Jag går ut i sittbrunnen, plockar några bananer från stocken och ser mig omkring. Båten styr sig själv, med hjälp av vindrodret. Jag noterar en ny skada på ena skotlinan, men bedömer det inte som akut. Inga båtar i sikte. Kan ibland gå flera dagar utan att vi ser en annan båt. Några flygfiskar dyker upp ovanför havsytan. Annars bara hav, himmel och en orange sol på väg upp över horisonten.
07:40 ”Vilken härlig dag” säger femåriga Lovis och sticker ut sitt rufsiga huvud från sjökojen. ”Vad ska vi göra idag?” Ja, det är frågan det. Varje ny dag till havs är som ett tomt papper som väntar på att fyllas. ”Vad vill du göra?” svarar jag. Lovis vill skriva en flaskpost, och så vill hon ha potatismos och fiskpinnar till middag, så då bestämmer vi det. Snart kommer även lillebror Otto stapplande från sin koj i förpiken.
08:20 Barnen och jag går ut för att äta frukost. Russinbröd som vi bakade igår kväll, med sista skinkan som pålägg. På Tonga fanns inga färskvaror att få tag på. Det fanns inte ens en kyldisk i den lilla kinesaffären; i Söderhavet verkar alla mataffärer ägas av kineser.
09: 00 Lovis väljer rosa papper till sin flaskpost, och bestämmer sig för att skriva på engelska. ”My name is Lovis. I am five years old and I sail the seven seas with my little brother Otto.” Hon kompletterar texten med en teckning på vår båt. Otto ritar en bil och en svärdfisk, till sin moster.
10:50 Jag bygger en koja till barnen i akterhytten. Vad de har för sig därinne vet vi inte riktigt men då och då kommer de utspringandes för att hämta något viktigt – kaffeservisen, några böcker eller gosedjuren. Ludvig tar tag i disken, och jag passar på att svara på några mejl. Vi kan ladda upp mejl och väderprognoser via vår satellittelefon.
12:10 Barnen hojtar att det är fest i akterhytten, de har pyntat med snören och pappersbitar och dukat med servisen. Men ingen riktig fest utan popcorn. Det finns en rad matvaror man inte får ta in i Australien, popcorn är en av dem så nu är det fest nästan varje dag.
13:30 Bananpannkaka till lunch. Vi avslutar med att kasta flaskposten i sjön. Ja, någon flaska hade vi inte så vi tog en gammal syltburk istället. Det gick lika bra.
14:30 Otto bygger en LEGO-båt. Pappa Ludvig som är ingenjör granskar den skeptiskt och säger att han tror att överbyggnaden är för hög. De tar fram baljan och fyller den med vatten och testar båten. Ludvig fick rätt, den tippade över. Nu vill Lovis också vara med. De prövar sig fram, lite djupare köl och lägre överbyggnad och snart flyter den upprätt trots hög dyningen.
15:30 Barnen plockar, skalar och mosar bananer till en banankaka. Bananer har den besvärliga egenskapen att de oftast mognar samtidigt, och då gäller det att använda dem innan de blir dåliga. Våra bloggläsare är väl insatta i problematiken och brukar skicka recept till oss. Snart kan vi skriva en hel bok med bananrecept. Idag provade vi Erikas recept, hon är kollega till Ludvig på konsultbolaget ÅF. Lite annorlunda, och riktigt gott. 17:00 Efter fikat läser jag en bok för barnen som heter Castor målar. I slutet av boken tipsar bävern Castor om hur man kan blanda olika färger för att få en ny färg. Barnen vill prova. Vi tar fram vattenfärger, penslar och en gammal äggkartong. Det experimenteras hej vilt.
18:30 Som utlovat blir det potatismos och fiskpinnar till middag. Men inte vilka fiskpinnar som helst, utan hemmagjorda fiskpinnar gjorda på den guldmakrill vi fick på kroken igår. De blir inte perfekt raka som de där hemma, men det verkar kvitta. De går åt ändå.
19:30 Filmtajm. Det är Ottos tur att välja. Det blir Disneys Superhjältar. Själv föredrar jag en kopp te och en bok i sittbrunnen. Ludvig börjar räkna på hur mycket det kommer att kosta att byta ut all vajer i vår slitna rigg – cirka 40 000 kronor. Förfärligt mycket pengar, men nödvändigt för att hålla masterna stående. Vi bestämmer oss för att ta tag i saken så snart vi kommer till Australien.
21:30 ”Nej, nej. Jag är inte trött”, protesterar Otto när han ska gå och lägga sig, sedan slocknar han på två minuter. Lovis går i vanlig ordning ut i sittbrunnen för att somna under stjärnorna i pappas famn. Även jag går till kojs. Genom den öppna ventilen hör jag hur Ludvig sjunger Cornelis-visor för sin dotter. Ännu en dag på havet går till ända.
Familjen Hammarberg är ute på en världsomsegling. Med på resan är mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 5 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Nu har vi fått eldiga hälsningar från Samoa.
Det fräser om elden som brinner i ändarna på pinnarna som mannen snurrar. Han snurrar dem fortare och fortare, i takt med att trumrytmerna blir allt mer intensiva. Och elden lämnar brinnande spår i det kompakta mörkret. Vi bevittnar eldknivdansen, på Samoa.
Samoa var det första landet i Polynesien som krävde sin självständighet efter den europeiska kolonisationen av Söderhavsöarna. En stolt nation som har hållit hårdare fast vid sina uråldriga traditioner än de flesta av deras grannländer. Något som gör Samoa till en fascinerande plats att besöka.
Dansen är en viktig del av samoansk kultur, och förr var det vanligt att flera byar träffades för gemensam fest. Man dansade och sjöng i flera dagar. Och det är inte svårt att föreställa sig. Det är nästan något transliknande över männens dans, som om de var höga på manliga hormoner. De sjunger, stampar och klappar takten till intensiva trumrytmer. De hoppar runt en mjukt dansande kvinna och klappar sig hårt på bröstet och i golvet, de jonglerar med brinnande pinnar. Och de tjuter och tjoar. Kraftfullt och bestämt.
Idag är det vanligt med traditionell dans runt högtider, särskilt bröllop. Men det hålls också dansuppvisningar på flera olika hotell och restauranger runt om på öarna. Vi befinner oss på en liten bar vid strandpromenaden i Apia, Samoas huvudstad. Här håller en lokal dansgrupp för ungdomar uppvisning varje tisdag. Ledaren berättar att det är det är mycket populärt med traditionell dans bland ungdomar, särskilt pojkar. Kanske för att dansen är så manlig. Det här är så långt från foxtrot och vals man kan komma.
I ett av dansnumren släcker två pojkar i äldre tonåren en stor eld genom att kväva den med sina palmbladsklädda bakdelar, ackompanjerade av rytmiskt trummande. Ledaren berättar att dansen skildrar historien om stora vulkanutbrott på öarna, och hur man förr i tiden brukade släcka elden med palmblad. Långt innan man lärde sig läsa och skriva i Söderhavet förde man berättelser vidare mellan generationer genom sånger och danser. Man dansar för att hedra gudar, förfäder och krigare. Och man dansar för att berätta historier. Men framförallt så dansar man för att det är roligt, och det syns.
Båda mina barn har suttit som hypnotiserade under hela uppvisningen, och är efteråt rörande överens om att det här verkligen var en häftig dans. Ja, energin flödar när samoanerna dansar och sjunger, och den smittar av sig. Jag tar ett barn i vardera handen, och dansar hela vägen tillbaka till båten – på strålande gott humör. Vilken otroligt häftig värld vi lever i.
Förra veckan skrev killarna som cyklar från Lhasa till Kathmandu om sina upplevelser när de råkade ut för en jordbävning under sitt cykeläventyr. Den här veckan har de nått sitt mål och nu är de tillbaka hemma i Sverige med fantastiska minnen och upplevelser som räcker livet ut. Här är deras summering av äventyret.
Fyra års hård träning och slit är över. Vi har upplevt vårt livs äventyr när vi cyklat från Lhasa i Tibet till Kathmandu i Nepal. Vi har cyklat över 8 toppar på över 5 000 meter. Vi har upplevt en jordbävning ett par kilometer från Mount Everest Basecamp. Vi har stått vid detta fantastiska berg och känt oss väldigt små. Vi har krockat med djur och vi har varit väldigt nervösa på våra cyklar när vi tagit oss fram på vissa sträckor där Vägverket skulle totalförbjudit all trafik, även gångtrafik.
Kort sagt allt har varit helt fantastiskt! Trots att vi är medelålders män känns det som vi har lärt oss otroligt mycket som vi kommer att ha nytta av resten av livet.
När vi nu sitter på Hotell Shanker i Kathmandu och sammanfattar resan och hur det kommer sig att just vi faktiskt lyckades genomföra detta projekt finns det ett par orsaker. Huvudorsaken är att målet har för oss alla varit magnetiskt. Vi har fördelat arbetet och satt oss in frågor så som solfångare, höghöjdssjuka, försäkringar, hur tar vi oss förbi det faktum att Facebook är stängt i Tibet. Hade vi vetat hur mycket arbete det var så hade vi nog tvekat när vi startade projektet.
Folk runt omkring tycker att vi är riktiga äventyrare. Vi själva känner att vi har haft full kontroll på läget hela tiden i och med att vi har varit så väl förberedda. Vi har tagit in kunskap från experter och fått mycket hjälp av våra sponsorer. Vi hoppas att vi kan vara en inspiration för andra. Kan fyra medelålders män utföra denna strapats så kan fler!
Hälsningar
Stefan
Som vi nämnt tidigare här på bloggen så sponsrar vi några killar som är ute på sitt livs äventyr där de ska cykla mellan Lhasa och Kathmandu. Här kommer en berättelse om hur det är att helt plötsligt befinna sig i närheten av en jordbävning. Som tur var befann de sig några mil ifrån och alla är välbehållna och mår bra.
Efter att vi lämnade Lhasa på cykel för 11 dagar sedan började vi närma oss vårt mål, Mount Everest Basecamp. 8 kilometer från Base Camp slog vi upp våra tält i Rombuck alldeles bredvid världens högst belägna kloster.
Dagen hade varit fantastisk, vi cyklade den sista biten upp till Basecamp och åt lunch andäktigt nedanför världens högsta berg. Cyklingen tillbaka var lätt och vi hade alla en härlig känsla när vi åt middag.
När vi på kvällen låg i tälten och skulle somna kändes det först som om en lastbil körde förbi. Men skakningarna slutade inte, utan ökade i intensitet. Det tog en stund innan vi insåg att det var en jordbävning. Under en kort sekund medan vi kastade oss ur tälten var det en otrolig massa tankar i huvudet. Vad händer om vi får utrustningen krossad av nerfallande klippblock? Vad händer om passet stängs på grund av rasmassor? Vad händer om någon av oss skadas? Frågor som vi lyckligtvis slapp fundera över då inget av våra tält förstördes av de klippblock som föll ner från bergssidorna.
Det tog inte lång tid innan karavaner av bilar kom ner från det läger som ligger en bit nedanför Base Camp. De lämnade dalen på grund av faran för ras. Ingen vågade stanna där uppe. Hos oss kom munkarna ut ur klostret och slog upp sina tält på gårdsplanen, inte heller de kände sig säkra. Vi var alla oroliga för efterskalv men efter en timme bestämde vi oss för att gå tillbaka in i tälten för att försöka sova. Det blev en orolig natt med många frågor om säkerhet som cirkulerade i huvudet.
Familjen Hammarberg är ute på en världsomsegling. Med på resan är mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 5 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Den här gången berättar de som sina tankar och upplevelser på den ö som brukar kallas världens vackraste ö, Bora-Bora.
Alla som vill till Bora-Bora lyfter en hand nu! Trodde nästan det. Och jag förstår. Jag är egentligen inte typen som brukar åka till en plats bara för att bocka av den, för att kunna säga att jag varit där. Men i det här fallet var det faktiskt så.
Mary af Rövarhamn för ankar utanför på Bora-Bora
Sedan författaren James Michener utnämnde Bora Bora till världens vackraste ö har den blivit hela världens sinnebild av Söderhavsparadiset. Och om man nu råkar vara i närheten så är det banne mig ens skyldighet att stanna till och ta reda på hur det faktiskt står till med den saken. Från grannön Tahaa ser det bra ut, riktigt bra. Bora-Boras drygt 700 meter höga bergstopp utgör en imponerande siluett i horisonten. Men ju närmare vi kommer desto fler trådlösa nätverk rasslar in på datorn och ger oss en föraning av vad som väntar. Hilton, Club Med, Bora-Bora Hotel. Ett nätverk har fått namnet Staff Village – som om vi var på väg till självaste Disneyworld.
Redan utanför lagunen ser vi hur de låga korallöar som omger Bora-Bora omringas av sådana där ”hyddor” som står på stolpar ute i vattnet. Närmare bestämt 700 vid senaste räkningen enligt Lonely Planet, jämfört med ett dussintal för femton år sedan. Hyddorna, kompletta med glasskiva i golvet och lagunutsikt från jacuzzin, är typiska för alla dyra hotell här i Franska Polynesien. Antar att de ska ge en känsla av att bo på traditionellt polynesiskt vis. Medan lokalbefolkningen sedan länge bor under tak av korrugerad plåt.
Vi sätter kurs mot bojarna utanför krogen Bloody Mary’s, en av Söderhavets mest kända krogar. Diana Ross, Julio Iglesias och Roman Polanski har ätit här, liksom Harrison Ford, Marlon Brando, Jane Fonda, Ringo Starr, Diana Ross, Billy Idol, Goldie Hawn, Pamela Anderson, Pierce Brosnan och den store Dolph Lundgren. Och vi på Mary af Rövarhamn. Nåja, vi får nöja oss med en enkel lunch med tanke på priserna. Men ändå. Min Jimmy Buffet Cheese Burger är gudagod, men allra bäst gillar vi vattenfallet i miniatyr som ersatt handfatet på toa.
Familjen Hammarberg utanför kändiskrogen Bloody Mary’s på Bora-Bora
Barnen och jag åker en sväng med jollen för att hitta en strand där vi kan tillbringa eftermiddagen medan Ludvig fixar lite på båten. Det visar sig vara en svår uppgift. Hotellen har ockuperat de finaste stränderna, och dit är inga enkla seglare välkomna. Men till sist lyckas vi hitta en liten strandremsa där ingen motar bort oss. Och minsann, nog är sanden lite finkornigare här än på de andra öarna i Franska Polynesien. Och den klarturkosa lagunen och de enorma vågorna som bryter ute på revet är onekligen en mäktig syn.
I lagunen råder en febril aktivitet. Dykbåtar, glasbottenbåtar, jetskis – ja till och med en gul liten ubåt kör fram och tillbaka med turister. En dykfirma har specialiserat sig på undervattenspromenader med viktbälte och dykhjälm som förses med luft via en slang från en pump på en båt ovanför. Häftigt tycker kanske vissa. Sorgligt, tycker vi. Kanske för att det påminner oss om varför revet ser ut som det gör här. Överfiskning och byggprojekt har tömt delar av Bora Boras lagun på liv, och det var länge sedan vi såg så mycket död korall.
Över ankarviken sprider sig en härlig doft av hibiskus, bourganvillea och gardenia. Och de gröna branterna upp mot bergstoppen är hänförande. Sagolikt belägen vid bergets fot ligger Bora-Boras huvudort Vaipete, som bjuder på enkel charm bortom de exklusiva pärlbutikerna vid hamnen. Butiker, restauranger och postkontor – allt omfamnas av grönska och enorma brödfrukt- och mangoträd ger välkommen skugga när vi vandrar byns enda gata fram. Överallt möts vi av vänliga leenden. Om öns 7 000 invånare har tröttnat på de hundratusentals turister som invaderar ön varje år, så visar de det inte.
Men den som förväntar sig att mötas av vackra barbröstade kvinnor och tatuerade krigare som bor i hyddor på stranden ska åka någon annanstans. Vart vet vi inte riktigt, men hittar vi en sådan plats är frågan om vi avslöjar var den ligger. Man vill ju inte göra en Michener. För troligen är det så, att hans rykte om att Bora-Bora skulle vara världens vackraste ö också blev början av slutet för det paradiset här på ön. Vi gillar Bora-Bora, men något orört paradis är det inte. I alla fall inte med våra mått mätt. Men misströsta inte, bara i Franska Polynesien finns ytterligare 127 öar att välja på fördelade på fem olika ögrupper.
En av våra personliga favoriter i Franska Polynesien har varit Fakarava-atollen i Tuamotus. På de låga korallöarna som omringar den turkosa lagunen växer inget annat än kokospalmer, men under ytan möts du av levande korall och exotiska fiskar så långt ögat når – och det vill inte säga lite här. Fyrtio meters sikt är inte ovanligt. För att inte tala om alla hajar. Fakaravas undervattenslandskap är så imponerande att området klassats som Biosphere Reserve av självaste UNESCO. Ett paradis för den som gillar att dyka, snorkla och bara ta det riktigt riktigt lugnt. Vi såg bara ett enda resort i hela den gigantiska atollen, sex små hyddor inklämda på en pytteliten ö. Och skulle det vara fullbokat, ja då återstår ytterligare 77 atoller att välja på i Tuamotus förtrollade värld.
Så här bor du på Fakrarava-atollen i Tuamotus
Kan du snarare se dig själv vandra bland exotiska fruktträdgårdar i djupa dalar omringad av smaragdgröna berg och forsande vattenfall. Ja då hittar du nog ditt paradis på Nuku Hiva, den största ön i ögruppen Marquesas. Missa inte turen upp till Vaipo-fallet, världens tredje högsta vattenfall med en fallhöjd på 610 meter. Även andra öar i Franska Polynesien lär erbjuda enastående vandring, men var försiktig. På Tahiti träffade vi en man som gick vilse i öns dramatiska inre. Först 17 dagar senare blev han räddad, då tjugo kilo lättare. En guide kan vara en bra idé.
Ön Nuku Hiva är paradiset för den som gillar att vandra
Ja, i Franska Polynesien finns nog något för de flesta. Nåja, inte för weekendresenären förstås. Räkna med minst 24 timmar och minst två mellanlandningar. Och att segla hit, ja det tog ett drygt år. Imorgon lägger vi Bora-Bora bakom oss och sätter kurs mot atollen Suvorov som tillhör Cook-öarna. Vi räknar med en veckas segling – i snabb promenadtakt. Ja, fortare än så går det faktiskt inte att segla. Det gäller att inte ha bråttom.
/Linda Hammarberg
Familjen Hammarberg är ute på en världsomsegling och den här gången har de klivit i land på Galapagosöarna. Med på resan är mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Läs gärna även deras första, andra, tredje, fjärde, femte och sjätte inlägg.
Vi befinner oss sedan snart tre veckor tillbaka på Galapagosöarna – en av världens mest eftertraktade turistdestinationer. Och det är lätt att förstå. Djurlivet är verkligen fantastiskt.
I luften svävar stora albatrosser, pelikaner och fregattfåglar. Och stora sjölejon, hajar och rockor simmar runt oss i hamnen. Vi har sett pingviner, havsiguanor och enorma mantor. Och på land har vi hälsat på de jättesköldpaddor som gett Galapagos sitt namn. Galapagos betyder just sköldpadda på spanska.
Det unika djurlivet på Galapagos förklaras främst av öarnas isolerade läge, som också la grunden till Darwins evolutionsteori. Runt öarna möts dessutom tre stora havsströmmar som tillsammans skapar speciella förutsättningar för djur- och växtliv. Här är faktiskt förvånande kallt med tanke på att vi befinner oss mitt påekvatorn. Som svensk sommar ungefär.
Världens nordligaste pingviner bor på Galapagos
Galapagosöarna består av ett tjugotal öar, lite beroende på hur man räknar. Nittio procent av den totala ytan utgör nationalpark, men blomstrande turism och unikt djurliv är en svår ekvation som Ecuador försöker lösa med rigorösa lagar, avgifter och böter. Ett regelverk som verkar tolkas på lika många sätt som det finns tillämpare. Och ändras nästan lika ofta.
För att få ut så mycket som möjligt av sitt besök brukar de flesta som kommer hit göra en kryssning under några dagar. Kostnaden för detta är idag förhållandevis rimlig, runt tusen kronor per person och dygn inklusive kost och logi. Men nu ryktas det om en ny lag som förbjuder kryssningsbåtar att gå till samma hamn mer än en gång under en tvåveckorsperiod. Detta skulle i praktiken innebära betydligt längre och dyrare besök på öarna. Den nya lagen beräknas träda i kraft redan i början av 2012. Så den som funderar på att åka till Galapagos bör nog skynda sig. Om de inte ändrar sig igen vill säga, vilket inte känns alls osannolikt.
Jag skulle dock vilja rekommendera den som bokar en rundresa på Galapagos att undvika kryssningkatamaranen Anahi. En tidig morgon vaknade vi av ett förfärligt ljud, då en 260 ton tunga Anahi drev rakt in i vår båt. Deras ankare hade tappat greppet i den kraftiga dyningen. Kaptenen gjorde tidigt klart för oss att de inte avsåg att varken
involvera sitt försäkringsbolag, och inte heller ersätta våra skador på något annat sätt. Och för att försäkra sig om att vi la ner alla former av anklagelser tillämpade kaptenen allehanda maffiainspirerade metoder som fick oss lämna hamnen snarast möjligt. Lyckligtvis hade vår båt inte fått värre skador än att vi kunde fortsätta vår resa.
Jaja, även solen har sina fläckar och vi är ändå otroligt glada över att fått möjligheten att besöka Galapagos. En möjlighet som kanske aldrig kommer igen. Nu väntar resans längsta etapp. Mot Marquesas, 3000 sjömil bort. Vi räknar med närmre en månad till havs. Det är lång tid det, med två små barn ombord. Men sedan väntar belöningen. Söderhavet!
Den 1 januari 2011 släpper vi ett uppdaterat villkor för Affärsreseförsäkringen.
Här har vi listat samtliga nyheter och förändringar:
Nyheter
Nu kan du även försäkra ditt/dina barn om du behöver ta med det/dem på tjänsteresan. Premien för barn är samma som för vuxen.
Även EU-medborgare inskriven i Europeisk försäkringskassa kan omfattas (efter särskild överenskommelse med Europeiska)
Nytt moment; I. Trygghetspaketet, som ersätter merkostnader vid evakuering ur krigs- och högriskområde samt vid förlängd vistelse pga karantän eller naturkatastrof
Ingen åldersgräns på kapitalbeloppet vid dödsfall. Barn under 18 år har max 25 000 kr i dödsfallsbelopp
Tillfällig behandling på resmålet vid akuta tandbesvär
Förändringar
Moment F, Kristerapi: Ersättning för kristerapi höjt från 15 000 kr till 25 000 kr
Moment G, Bagageskydd: Nytt undermoment; ersättning för verifierade kostnader med 3 000 kr
Moment H, Försening: Ersättning för missad avresa höjt från 25 000 kr till 30 000 kr. Ersättning för försening av allmänt färdmedel är höjt från 1 000 kr till 2 000 kr där även karenstiden sjunkit från 4 timmar till 3 timmar. Ingen karenstid vid bagageförsening (ersättning direkt) samt höjt ersättningsbelopp, från 2 000 kr till 3 000 kr
Moment M, Självriskskydd: Höjt belopp på hyrbilsförsäkringen, från 2 000 kr till 5 000 kr.
På tisdagen 19 oktober på Hamburger Börs i Stockholm hölls ett heldagsseminarium om företagsetableringar utomlands, den här dagen med fokus på Kina.
Arrangör var Etablering utomlands, ett forum där man samlar företag med erfarenheter inom just utlandsetableringar, kontakter, information mm som kan vara bra att ha och veta när man ska starta upp företag utanför Sverige. Föreläsare under dagen var representanter från en mängd områden, bl a redovisning, översättning, researrangemang, försäkring, juridik, patentansökningar osv.
Dagen inleddes av Kinas ambassadör i Sverige, Mr Chen Mingming, som talade lite om läget i Kina idag. Hur den ekonomiska situationen varit väldigt svajig de senaste åren, men hur den nu håller på att stabiliseras. Man ser också att utvecklingen och etableringen sakta förflyttas från de tidigare populära kustområdena till att även omfatta resten av Kina, framför allt platser längre in i landet. Mr Chen talade också om Kinas stora miljöproblem men även om satsningarna på mer ren energi. T ex är Kina idag världsledande inom vindkraftverk och solpaneler. Men trycket från omvärlden på ytterligare miljöinsatser är stort och utvecklingen går hela tiden framåt.
Från Europeiska talade Elisabeth Gertz, Key Acount Manager, om vilken service och vilka produkter som Europeiska kan erbjuda för utlandsplacerad personal eller personal på tjänsteresor. Chue Peng Pavie från vårt servicekontor Euro-Center i Beijing talade om hur Euro-Center arbetar och vad de kan hjälpa till med. Hon berättade även lite mer detaljerat om ett antal fall, där t ex en lite utlandsplacerad pojke brutit armen i en liten by utan sjukhus eller vård och hur de arbetade för att ordna sjuktransport och vård till pojken.
Med på talarlistan fanns även representanter från SIDA. De talade också om Kinas miljöproblem och om faktumet att 16 av 20 av de mest miljöförstörda städerna ligger i Kina, vilket är en anmärkningsvärd siffra. Vidare pratade SIDA om Kinas ekonomi, där det mesta styrs av politik. I Kina kontrollerar regeringen ca 98 % av de ekonomiska besluten och flödena. I Sverige är motsvarande siffra ca 2%.
Redovisningsbyrån Grant Thornton talade om vad som är viktigt att tänka på när det gäller redovisning och skatter när man ska etablera sitt företag i Kina. Groth & Co gick igenom vad man ska tänka på när man ska registrera sitt varumärke och etablera sig på nya marknader. Hellströms advokatbyrå delade med sig av erfarenheter om hur de arbetar och assisterar kinesiska investerare i Sverige såväl som svenska investerare i Kina.
Att kineser och svenskar är väldigt olika gick inte att ta miste på under dagen. Här kommer några tips som kan vara bra att ha i bakhuvudet när man försäker hitta nya vägar i Kina:
Ha tålamod. Kineser stressar inte i onödan och gör allting väldigt noga.
I Kina prioriteras de personliga relationerna högre än de affärsmässiga. De anser att om du har goda personliga relationer finns bättre förutsättningar för att göra bra affärer än om du börjar i andra änden.
Kineser är väldigt noggranna, så samla ihop så mycket fakta som möjligt och var insatt på detaljnivå. Det vinner du mycket på.
Uttrycket ”If you scratch my back, I’ll scratch yours” är väldigt inarbetat i Kina. Om någon gör dig en tjänst, förväntas det att du betalar tillbaka, med minst lika mycket eller gärna mer.
Var diskret, ödmjuk, subtil och diplomatisk. Kineser uppskattar inte öppet ifrågasättande eller direkt kritik.
Om du tycker att kineser verkar positivt inställda till allt du säger eller frågar så låt dig inte luras av det. Kineser säger sällan NEJ, de svarar JA till det mesta, men det betyder inte alls att de håller med eller tänker göra som du vill. I Kina är det väldigt viktigt att inte tappa ansiktet vilket gör att man alltid har en positiv inställning och framtoning.
Dagen var fylld med mycket information, många bra tips och och intressanta personer. Så vi kan inte säga annat än ”Xiexie”, vilket betyder ”Tack” på kinesiska!
Torsdagen den 26 augusti hade Europeiska sitt årliga seminarium för samarbetspartners och kunder, i år på Astoria i Stockholm. Det var många som kom för att lyssna på spännande föreläsningar under temat ”Svenskar i världen”.
VD Kenneth Sandén inledde med att berätta om hur Europeiska arbetar med kriskommunikation, och nämnde exempel som jordbävningen på Haiti, demonstrationerna i Bangkok och inte minst under vulkanutbrotten på Island. Då skapade Europeiska snabbt en krisbloggen ”Vulkanaska”, där vi informerade om hur och var man kunde få hjälp, hur försäkringarna gällde etc. Bloggen uppdaterades flera gånger varje dag.
Sedan var det dags för Mai Ellegaard, som är chef för vårt servicekontor Euro-Center i Bangkok. Hon delade med sig av sina erfarenheter, om hur det är att leva och arbeta i Asien, skillnaden på hur vi kommunicerar och hur det var att arbeta under oroligheterna i Bangkok tidigare i våras. Kontoret i centrala Bangkok tvingades att evakuera och sätta upp tillfälligt kontor i Rayong. Trots evakueringen arbetade de hela tiden, telefonerna ringde konstant medan de lämnade Bangkok i minibussar. När de var framme kopplade de upp alla datorer och fortsatte arbeta, dygnet runt. Mai och medarbetarna på Euro-Center ser sig själva som den förlängda armen till Europeiska och hur de på ett snabbt och effektivt sätt kan hjälpa den drabbade genom lokala nätverk av sjukhus och läkare. Det blev alldeles tyst i lokalen när Mai tog fram ett kort på sin son och sa att det är så här de ser våra kunder och att de alltid måste hjälpa de drabbade på bästa sätt. Det hade lika gärna kunnat vara någon från din egen familj. Mai förmedlade den medkänsla och en ny dimension till det arbete som sker på våra Euro-Center runt om i världen.
Nästa talare var Johan von Schreeb som pratade om global hälsa och katastrofinsatser. Johan arbetar som kirurg och är en av grundarna till Läkare utan gränser i Sverige. Han har arbetat i ca 20 år med katastrofhjälp och har lång erfarenhet av att arbeta utomlands. Senast var han en av de svenskar som åkte till Haiti för att hjälpa drabbade efter jordbävningen i januari 2010. Det finns olika behov av hjälp beroende på vilken typ av katastrof det är, i vissa fall kanske det inte är den kirurgiska kompetensen som är viktigast utan generell vård, mat, rent vatten och se till att det finns byggmaterial så de drabbade får tak över huvudet.
Johan poängterade vikten av att faktiskt fråga och undersöka vad den drabbade befolkningen verkligen behöver hjälp med, s k behovsbedömning. Det kan tyckas vara självklart, men görs inte alla gånger. Man åker dit och tar med sig material och kompetens som man tror hjälper, men som väl på plats visar sig vara helt fel. I nästa led är det sedan viktigt att hitta bra lokala läkare för att kunna bygga vidare på det arbete som hjälporganisationerna har påbörjat. Johan brukar sammanfatta sina erfarenheter med katastrofhjälp genom att säga att det handlar om att tillföra kunskap till ett område som drivs av mycket känslor. Det varma hjärtat behöver en kylig hjärna.
Sist ut på programmet var författaren och kommunikationsexperten Colin Moon, som på ett mycket humoristisk och träffsäkert sätt föreläste om kulturkrockar, global kommunikation och hur vi svenskar uppfattas utomlands. Vi tycker att vi är ”normala” – men där tar vi fel. Många tycker att svenskar pratar mycket, men gör ganska lite. Vi är obeslutsamma, säger ofta ”nja”, ”kanske” och ”vet inte”. Vi älskar möten och eftersom vi har svårt att komma till beslut, bokar vi in nya möten för att kunna ta besluten. Något som är viktigt för svenskar är vårt boende och då är ytan väldigt central. Vi talar gärna om att vi ”bor i en 3:a på 67 kvm”, istället för att bara säga att vi bor i en 3:a. Att matcha sitt hem är också väldigt viktigt. Att gardinerna matchar mattan, som matchar kuddarna som matchar servetterna på bordet. Men varför det är så kunde Colin inte riktigt svara på.
Samtliga av dagens talare var mycket uppskattades av publiken och vi hoppas att vi på Europeiska kunnat visa på hur det är att vara svensk i världen, gett eftertanke till hur vi kommunicerar, samt gett en inblick i internationellt kris- och katastrofarbete.
ERV
