Nyheter

Det är dags för familjen Hammarberg, som befinner sig på Kap Verde, att skriva sitt andra blogginlägg (läs det första här). Familjen Hammarberg är på en världsomsegling och med ombord finns Linda, Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav.

När hjälpen är långt borta

Sommaren 2009 satte vi kursen mot Skottland. Framförallt för att uppleva de vilda vackra Hebriderna, men också för att testa hur redo vi faktiskt var för att segla längre etapper med barnen. En blåsig natt råkade min man Ludvig ut för en allvarlig handskada – mitt på Nordsjön, flera dygn från närmsta land. Tanken på att hantera båt, två små barn och en skadad make fick mig vid tillfället att känna mig väldigt ensam där ute på havet. Jag ryser fortfarande vid tanken. Men vi konstaterade snart att situationen inte var värre än att Ludvig kunde ta sina vaktpass, och ett par dagar senare angjorde vi den norska kusten utan vidare komplikationer. Idag har Ludvig nästan full funktion i sin hand, men en molande värk kommer och går. Som om den vill påminna oss om att inte glömma bort hur utsatta vi faktiskt är där ute.

Att råka ut för en allvarlig skada eller sjukdom långt ute till havs är nog mardrömmen för de flesta långfärdsseglare. Och lite extra skrämmande tror jag att tanken ter sig för oss som har små barn ombord. Trots mängder av säkerhetsutrustning och 26 olika vaccinationssprutor kan vi aldrig skydda oss mot all världens olyckor och baciller. Istället gäller det att vara väl förberedd.

Tiden efter olyckan på Nordsjön följdes av riktigt bra samtal kring prioriteringar och säkerhet ombord. Vi behövde först och främst en bättre lösning för att förhindra att bommen kommer farandes med full kraft om man får back i storseglet, vilket var orsaken till olyckan. Men vi ville också ha en satellittelefon för att kunna konsultera läkare eller kalla på hjälp oavsett var vi befinner oss. Och så behövde vi mer kunskap om hur man hanterar olycksfall ombord. Därmed var prioriteringarna satta inför den stundande världsomseglingen.

Med imponerande hjälp från skeppsläkaren Carl Antonson har vi utrustat vår båt Mary af Rövarhamn med relevant litteratur, sjukvårdsutrustning och ett skeppsapotek som heter duga. Vi har deltagit på diverse kurser och föredrag för att lära oss hantera olika medicinska situationer. Och skeppsläkaren har generöst delat med sig av sin kunskap i hur och när man ska använda alla de mojänger och preparat vi har ombord.

Ja, han och hans fru, som också är läkare, arrangerade till och med en privat liten ”sykurs” inför avsegling. Att skeppsläkaren dessutom ställer upp med dygnet-runt-support via telefon är en enorm trygghet. Av den anledningen är båten numera också utrustad med en satellittelefon.

Idag känner vi oss väl förberedda, men vi är smärtsamt medvetna om att det kan det uppstå situationer som vi inte kan hantera ombord. Och då är det skönt att veta att vi har en bra reseförsäkring (Europeiskas Reseförsäkring Extrem), som även ersätter räddning i en nödsituation. I likhet med andra försäkringar hoppas vi naturligtvis att vi aldrig behöver använda den. Men det är nog att hoppas på för mycket. Faktum är att vi redan fått glädje av försäkringen när vår jollemotor blev stulen på Gran Canaria. Men det hade ju lyckligtvis inget med varken olycksfall eller sjukdom att göra.

I skrivande stund befinner vi oss på Kap Verde, några ensliga vulkanöar utanför Afrikas västkust. Peppar, peppar har vi inte drabbats av några allvarliga skador eller sjukdomar sedan vi lämnade Sverige i somras. Nåja, kapten satte faktiskt vinkelkapen i armen på Gran Canaria, men klarade sig undan med ett förhållandevis ytligt sår. Annars inget annat än den obligatoriska magsjukan, ett par infekterade sår och nu senast några dagar med hög feber.  Jämfört med samma period förra året, när barnen drog hem nya baciller från dagis var och varannan dag, är detta rena rama hälsoresan. Och ute till havs finns varken baciller eller virus att smittas av, förutom de vi får med oss ombord förstås. Så nu ska vi se till att bli ordentligt friska innan vi avseglar härifrån. Nästa etapp går nämligen över Atlanten mot Karibien, vår längsta sträcka någonsin – tre veckor till havs utan land i sikte!

/Linda Hammarberg