Nyheter

Det är dags för familjen Hammarberg att lämna en rapport från Västindien efter att ha korsat Atlanten (läs gärna det första och andra inlägget). Familjen Hammarberg är på en världsomsegling och med ombord finns Linda, Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav.

2 vuxna + 2 barn, i en liten båt på ett stort hav

Min man och jag lever vår dröm, inte barnens. Det ska vi inte hyckla med, även om våra smågastar är stolta som tuppar över att de ska segla till Söderhavet precis som Pippi Långstrump. En förutsättning för vår resa är att alla trivs med livet ombord. Att barnen får sin dos av stimulans i hamn finns det inget tvivel om. Men tanken på hur vi ska undvika att de blir uttråkande och rastlösa under de långa etapperna har oroat oss en hel del. Den lilla yta vi har att röra oss på är trots allt ganska begränsad.

Den 12 januari lämnade vi Kap Verde öarna utanför Afrikas kust med kursen satt på Tobago i södra Karibien. Det var dags att korsa det första av de stora världshaven: Atlanten. En resa som beräknades ta tre veckor utan land i sikte. Men vinden var starkare än väntat, och redan den 27 januari kunde vi kasta ankar i Pirate’s Bay utanför den sömniga lilla byn Charlotteville på nordvästra Tobago.

Trots hård vind och besvärlig sjö hanterade smågastarna överseglingen med glans. Inte ens sjösjukan bet på dem den här gången. Vi har tidigare under resan sett tendenser till att barnen blir mer rastlösa i hamn än till sjöss, och ännu en gång fick vi denna bild bekräftad. Kanske beror det på att vi vuxna anstränger oss lite extra för att barnen ska ha det roligt när vi seglar, att vi försöker ta vara på tiden tillsammans och göra något gott av den.

Egentligen krävs det inte något extraordinärt för att barnen ska trivas till sjöss. Det som uppskattas mest är enkla saker som att fiska, läsa böcker, spela spel, pyssla, baka kakor och fika. Oj, vad vi fikade på Atlanten – minst tre gånger om dagen. Och så pratade vi mycket, tog oss tid att faktiskt lyssna på varandra. Nåja, barnen pratade mest och vi vuxna lyssnade. Men de njöt av uppmärksamheten, det var tydligt.

Vår båt, Mary af Rövarhamn, är utrustad för att vara enkel att hantera även på en person. Och vid stabila vindar kan det gå flera dagar utan att vi behöver ägna båten någon större uppmärksamhet. Vindroder och autopilot ser till att hålla båten på kurs och gps:en talar om var vi är. Allt vi behöver göra är att se till så att vi inte kolliderar med något annat fartyg där ute, vilket inte är särskilt ansträngande till havs. Under hela Atlantöverfarten såg vi bara sex andra båtar, varav ingen var på kollisionskurs. Men visst händer det att båten kräver bådas vår tid, och då brukar dvd-spelaren stå för underhållningen ombord – till smågastarnas stora förtjusning.

Att segla jorden runt med små barn är kanske inte det enklaste sättet att resa, även om det har sina fördelar att ha hemmet med sig var man än är. Men jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket barn faktiskt klarar av, så länge de har roligt. Att våra smågastar nästan dagligen tjatar om att vi ska ut på havet igen måste ses som ett tecken på att de trivs med livet till sjöss. Låt oss bara hoppas att det håller i sig hela varvet runt.

Men i ärlighetens namn, det är inte de stora överseglingarna som driver oss. De är bara en förutsättning för att ta oss till nya platser, att möta nya kulturer och människor. Och när det kommer till just detta, att lära känna lokalbefolkningen och bygga broar mellan olika kulturer, ja då är våra två små lintottar de bästa dörröppnare man kan tänka sig. Det har inte gått en dag sedan vi angjorde Tobago utan att vi fått bevis för detta. Karibien har tagit emot oss med öppna armar!

Läs gärna mer om vår resa på vår blogg, annars hörs vi här på Europeiskabloggen om en månad igen.

/Linda