Nyheter

Seglarfamiljens äventyr fortsätter. I dagens inlägg berättar Linda Hammarberg om Papua Nya Guinea som verkar vara ett otroligt spännande land med dess  kannibalismhistoria, isolerade folkstammar, underliga djur och med en befolkning som visar en otrolig gästfrihet.

När jag skriver detta seglar vi över gränsen från Papua Nya Guinea till Indonesien. Ett rakt streck, som går i nordsydlig riktning tvärs igenom världens näst största ö – Nya Guinea. Jag tittar in mot de höga bergen. Vad eller vem som gömmer sig där inne är det få som vet. De mest underliga djur som inte finns någon annanstans. Och människor som lever helt utan vetskap om världen utanför. Som aldrig sett eller ens hört talas om något så märkligt som vita människor.

Minst 800 olika språk

Det ryktas att det fortfarande förekommer traditionell kannibalism i Papua Nya Guineas mest svårtillgängliga delar. Djupt därinne där stammar lever på samma sätt som deras förfäder gjort i århundraden, helt isolerade från varandra. Med egna traditioner och språk. Enligt forskarna talas det minst 800 språk i landet, kanske ännu fler. Ändå har vi inte haft några problem med att göra oss förstådda. I nästan varje by finns någon som kan engelska och tar på sig rollen som guide och översättare – ofta på helt eget initiativ, utan att begära något i retur.

Lokala guider visar vägen

Med en lokal guide får man ut mer av sitt besök i landet, det känns också lite säkrare i oroliga eller mer outforskade områden. Det politiska läget i Papua Nya Guinea är för närvarande lugnt, men landet har en historia kantad av inbördes strider. Rascols, banditer som gör livet farligt för alla som kommer i deras väg, är också ett problem på vissa platser. UD och reseforum på internet är bra källor till aktuell information om läget i landet och vilka områden man bör undvika som turist.

Det är svårt att smälta in med en segelbåt bland alla kanoter. Båten utstrålar rikedom i den här delen av världen, så gör vårt vita skinn. Men vi kände oss aldrig hotade under den månad vi tillbringade i landet. Tvärtom.

Gästfrihet och nyfikenhet

Ingen annanstans har vi blivit så väl mottagna. Kanske för att det är så ovanligt med besökare, att folket är lika nyfikna på oss som vi på dem. Ofta samlades hela byns invånare på stranden när vi kom in med vår jolle. Alla ville hälsa, ibland bildades långa köer. De bjöd in oss att delta i deras festligheter, visade stolt upp sitt hantverk och fyllde vår jolle med frukt och kokosnötter.

Inget resmål för gourmander

Vi bodde som vanligt i vår båt, men nästan varje by har en avsedd hydda för besökare och gästfriheten är stor. I några byar finns ett mer uttalat guesthouse som kan bokas via researrangörer. I landet finns också ett fåtal riktigt trevliga eco-resorts, ofta inriktade på dykning eller surfning. Dessa erbjuder också bra mat, annars är Papua Nya Guinea inget resmål för gourmander. Den traditionella matlagningen är visserligen intressant, men ganska smaklös i mitt tycke. Mina barn däremot, älskade den lokala maten. Allt som oftast hittade vi dem mumsandes på en friterad sötpotatis eller en kokt banan, som någon försett dem med.

Ett steg ut i det okända

Att resa inom landet är ett äventyr i sig. Avstånden är stora och de få vägar som finns är mycket dåliga och väderberoende. Flyg är det bästa alternativet, där det finns landningsbanor. Mellan öarna och på floderna är det öppna småbåtar som gäller. Medan andra platser bara kan besökas till fots, i eländig terräng. Men med en smula förnuft och många leenden kommer man långt. Två små lintottar öppnar också många stängda dörrar. Man får inte heller glömma bort, att det är utmaningarna som gör landet så spännande. Det är som att ta steget rakt ut i det okända. Den som vågar, belönas mångfaldigt.

/Linda