Nyheter

Familjen Hammarberg är ute på en världsomsegling. Med på resan är mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 5 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Den här gången skriver de från Marquesas-öarna.

En uppblåsbar jordglob blev till två pamplemousse och ett tjugotal bananer. Och några av barnens urvuxna kläder och en vintermössa värderades till ytterligare en bananstock och ännu fler pamplemousse. Senare på dagen fick vi tre kassar fyllda med citrusfrukter från en fiskare till priset av några meter rostig kätting och en schackel.

Vi hade just angjort Fatu Hiva, den ostligaste av Marquesas-öarna efter tre veckor till havs. Allt som fanns kvar i båtens fruktnät var några ensamma skrynkliga äpplen och vi njöt av lyxen att få frossa i färsk frukt.

Pamplemousse är Polynesiens motsvarighet till grapefrukt. Dock betydligt sötare, och mycket större. Vissa stora som fotbollar.

På Fatu Hiva finns ingen bankomat men inte heller några butiker så lokalbefolkningen har inget intresse av kontanter. Här är det byteshandel som gäller. Vi skrapade ihop vad vi hade och vandrade upp i byn på osäkra steg. Det här var ett nytt sätt för oss att göra affärer, och det kändes konstigt att stiga in i folks trädgårdar för att visa upp våra varor. Inte blir det lättare av att vi inte talar franska som utöver polynesiska som är det enda gångbara språket här. Men vi slappnar snart av, och lär oss att aldrig gå iland någonstans utan att ta med oss lite potentiella bytesvaror. För vem vill missa ett lysande bytestillfälle. Men alla vill inte ha något i utbyte, vi har vid flera tillfällen fått färsk fisk och frukt i gåvor. Och på flera ställen växer lime, kokosnötter och pamplemousse vilt, fria att plocka. Jorden i de gröna dalarna är rik, och polynesierna är ett generöst folk.

Hämtat bananer i byn. Stigen till hamnen går tvärs igenom floden.

Marquesas-öarna består av ett tiotal öar utkastade mitt i Stilla havet, den ena mäktigare än den andra. Höga berg och vattenfall, och frodiga tropiska dalar som går över i djupa vikar kantade av palmklädda stränder. Bara 6000 polynesier och några enstaka fransoser bor här på dessa otillgängliga öar, dit nästan alla varor måste fraktas med båt de 800 sjömilen från Tahiti. Var tredje vecka kommer fraktbåten, då är det fest. På tre av öarna finns vad som med polynesiska mått kallas små städer med ett fåtal mindre supermarkets där man kan köpa några enstaka varor till hutlösa priser. För sex tortillabröd får man betala drygt femtio kronor, ett paket mjukost kostar sextio kronor, äggen fyra kronor styck och tomaterna sextio kronor kilot. Och den törstige måste betala drygt trettio kronor för en liten öl, i butiken. Vad den kostar på en av de få restauranger som finns det har vi inte vågat undersöka närmare.   

En vintermössa visade sig vara en otippat het bytesvara.

För den vanlige resenären kan det kanske kvitta om det är lite dyrt att leva när man bara stannar i några veckor. Men för oss som är på resande fot i flera år får man hålla lite mer i pengarna. Fyrahundra kronor om dagen har vi budgeterat för, och det ska räcka till allt – för både båt och besättning. Att segla är dock ett fantastiskt sätt att resa – inte bara för att vi kommer till platser som annars är svåra att besöka. Vinden är fri, och vi ligger gratis för ankar. Vi har hemmet med oss, kan fylla båten med mat när priserna är överkomliga, nu senast i Panama.  Och all mat lagas ombord.

Tankarna går till den sommar när vi seglade norrut längs Norges västkust, ända upp till Lofoten och tillbaka. Innan vi lämnade Malmö bunkrade vi mat för tre månader, och havet bjöd på så mycket fisk och krabba vi kunde önska. Dyra marinor lyste med sin frånvaro eftersom få fritidsbåtar hittar dit. Och vinden var fri och båtdiesel subventionerad i detta oljerika land. Vi upplevde vår billigaste semester någonsin i Norge, också kallat världens dyraste land.

Likheterna med Norge är flera. Ja, Marquesas är den enda plats vi än så länge besökt som kan konkurrera med vårt grannland i storslagenhet och skönhet. Och det säger inte lite. Det ryktas att även Nya Zeeland kan komma att bubbla in på topplistan. Det återstår att se, till vintern är vi där om allt går som det ska. Men vägen är västerut är lång, och vi har bara fyra månader på oss innan cyklonsäsongen drar in över Söderhavet. Då gäller det att vara ur vägen.

Naturen på Marquesas-öarna är som hämtad ur Sagan om ringen.

Nästa destination är Toumotus-atollerna några dagars segling söderut. Men först ska se till att fylla fruktnäten till bredden, för det enda som lär växa på dessa platta sandholmar är kokospalmer. Å andra sidan så ska djurlivet under ytan vara desto rikare. Det ser vi framemot.

Mary af Rövarhamn för ankar på Fatu Hiva, Marquesas