Nyheter

Familjen Hammarberg som är på en världsomsegling  och skriver nu om sina senaste upplevelser i Panama.  Ombord finns mamma Linda, pappa Ludvig, barnen Lovis 4 år och Otto 3 år. De har bloggen S/Y Mary och skriver även exklusivt för oss varje månad om sina äventyr runtom världens alla hav. Läs gärna även deras första, andra, tredje, fjärde och femte inlägg.

Med djävulsbuss i Panama City

”Det ni inte får fixat i Panama det får ni inte fixat förrän Nya Zeeland”, så säger alla som seglat i Stilla Havet. Och därför var det inget svårt beslut att återvända till Panama City när vår motor havererade på väg mot Galapagos för en knapp vecka sedan. Och här befinner vi oss nu, mot vår vilja. Och ärligt talat så är det inte ett särskilt trevligt ställe att vara på. Varmt, fuktigt, smutsigt vatten och en förfärlig trafik. Men det finns en sak vi verkligen gillar med den här stan, och det är stadsbussarna.

Vi har under hela resan upplevt att ett av de absolut bästa sätten att uppleva den lokala kulturen i ett land eller i en stad är att åka lokaltrafik. Och barnen älskar det. Jag vet inte hur många gånger vi har frågat vad de uppskattat mest efter en dag full med äventyr, och svaret blir nästan alltid det samma: ”Bussen!” Panama är inget undantag, tvärtom.

Föreställ dig ett gigantiskt hippiekollektiv som beslutat sig för att starta ett bussbolag tillsammans. Var och en med sin personligt utsmyckade gamla skolbuss, täckt med handmålade religiösa eller psykedeliska mönster och dekorerade med färgglada lampor som blinkar i takt med salsa- och reggaetonerna som strömmar ut ur bussens högtalare. Inte en enda den andra lik, och alla med ett personligt namn. Panamas stadsbussar är en upplevelse i sig. Och än så länge finns det gott om dem. Tvåtusenfemhundra, sägs det.

Många av bussarna är så dekorerade att det bara återstår en liten fri fläck på framrutan, och det är svårt att föreställa sig hur den tillbakalutade föraren faktiskt kan se vad som föregår runt omkring honom. Enligt Diosdere, en av stadens trettiotusen taxichaufförer, utgör stadsbussarna en stor fara i trafiken, särskilt för fotgängare. Flera hundra dör varje år, och ännu fler skadas. Och kanske är det också därför som bussarna går under smeknamnet Los Diablos Rojos, de röda jävlarna.

”Ta en taxi istället”, råder de flesta. ”Att åka buss i Panama är farligt!” Men frestelse blev för stor. ”Det borde rimligen vara farligare att vara utanför bussen än inuti”, tänkte vi och steg ombord. Däremot saknas både tidtabell, ruttplan och busshållsplatser, så alldeles enkelt är det inte. En stadskarta hade nog underlättat; namnen på start- och ändstation är målade med stora bokstäver tvärs över hela framrutan. Men vet man ungefär vart man ska och kan några ord spanska kan man alltid fråga sig fram, vilket vi gjorde. Och det gick bra. Vi kom nästan rätt, utan en skråma. Och viktigast av allt, barnen älskade det. Ja, faktum är att vi knappt han hoppa av den första bussen innan Lovis och Otto ville stiga på nästa.

Att åka stadsbuss seglar helt klart högt upp på topplistan över måsten för den som besöker Panama City, särskilt i rusningstrafik då pulsen är som högst. Men det gäller att skynda sig, för de karakteristiska ”röda djävulsbussarna” är snart ett minne blott. I december påbörjade Panama en reglering av landets transportsystem. De gamla stadsbussarna ska successivt ersättas av en helt ny tunnelbana, och 1000 moderna Volvo-bussar – tillverkade i Borås.

Flera av de nya bussarna har redan börjat rulla på Panamas gator, och landets regering kommer successivt att köpa upp alla privatägda stadsbussar. Hela reformen beräknas vara klar i januari 2014. Det nya transportsystemet kommer inte bara spara tid för hundratusentals panamaner varje dag, det är också en vinstlott för miljön. Förhoppningen är också att de nya bussarna ska spara liv. En positiv utveckling med andra ord, men jag kan ändå inte låta bli att känna ett uns av sorg. Jag, mina två barn och alla de tusentals ungdomar som varje dag slåss om en plats på en av Panamas absolut häftigaste stadsbussar.

Nästa inlägg här på Europeiska-bloggen kommer förhoppningsvis från Galapagos, om vi får ordning på motorn vill säga. Håll tummarna!

/Linda Hammarberg